Inser att allt jag skrev igår försvunnit på något konstigt vis. Ja ja.

Fick ett sms avsett för någon annan nyss, tror jag:

Åstadkommit glutenfritt: ostpaj med pajskal av mandelmjöl och så ett mastigt, men överraskande gott nötbröd. Vi får trevligt fikabesök från Göteborg.

Visst är det väldigt mycket om och kring, kanske och aldrig numera. Runt mat alltså?

Jag känner:
Folk som inte äter kött av religiösa skäl.
Folk som inte äter kött av djurrättsliga skäl.
Folk som är allergiska mot fisk.
Folk som har fettfobi.
Folk som inte tål lök.
Och de som inte tål ägg.
Folk som lchf:ar och därmed inte äter kolhydrater (been there, done that).
Folk som äter laktosfritt för det mesta.
Folk som "äter allt", men inte rött kött.
Folk (åttiotaggarmamman) som inte äter äpple och inte dricker mousserande vin.
Folk som hatar getost och blir illamående av lukten.
Folk som är närmast dödligt allergiska mot nötter.

Det är bara att acceptera; så här kommer det vara och diet har blivit var och ens privata angelägenhet. Utformad efter eget huvud och mage. I det gränslösa utbudet av mat. Och allergierna verkar bara bli fler.
En väninna åkte tåg och konduktören ropade ut att det fanns en allvarligt citrusallergisk person ombord, så ingen fick skala sina medhavda clementiner och apelsiner...

Men, det är en jävla skillnad på att inte tycka nåt är så där jättegott och inte tåla det. Jag väljer aldrig grön paprika själv för jag tycker den smakar omoget och kartigt, men jag äter givetvis om nån bjuder på't. I det avseendet kan jag tycka att en å annan kan skärpa till sig.

Pöl.
Gårdagens regn.
Med ishinna.
Som man dessutom kan bada i.
Matte torkar skägget sen hemma.

Det här är inte en mäkta uttråkad hund, det här är en en mäkta slutkörd vovve efter hård konkurrens om finska spetsen Hjördis; Zorro och Turbo ville också vara med.

Hjördis fattade ganska omgående att Turbo var killen att satsa på, den enda med kulorna i behåll.

Seinabo Sey stavar hon.

Och även hundar blir "mäkta uttråkade".

Tur man är gift med en korrekturläsare, även om han läser och rättar i efterhand.
.

Sara Danius klänning. Seinabo Seis röst. Råkulturförrätt; hela havet i en skål. Nejlikans återupprättelse. Mont Redon i glasen. Anna Ternheims oväntade låtval. Victoria Dyrings eminenta folkbildningsambitioner. Svetlana Aleksijevitjs prålvägran som en hyllning till de människor hennes böcker handlar om.

Och här bärs den fantastiska majblomman in i efterrättsskålarna.

Det är kul att hänga på Nobelpartyt.