Det finns dagar. Dagar då tillvaron känns trist, tung och som den aldrig kommer förändras. I varje fall inte till det bättre. Jag har det motigt nu. Mycket reflektioner och känslor har dragits igång. Så jag låter Ohejdatbloggen ta en paus. Tack för mig och tack för er och särskilt tack till den smarta, roliga och rara Humlan som flitigt surrat här!

Var är det med folk som väljer en aggressiv hundras till sällskap? Om man har ett vaktbolag och ska ha en fyrfota avskräckande tjänsteman så fattar jag, men en familjehund? Är det cool att ha en ilsken hund, känns det tryggt? Jag skulle känna mig mera otrygg, vem vet vad hunden triggar igång hos andra? Nu har vi två dagar i rad mött en jycke vars matte får vända och gå stora omvägar vid hundmöten. Jag behöver ju bara stiga åt sidan med Dante så kan vilket ilsket hundekipage som helst passera oss. Om den hussen/matten har kontroll förstås.
Sen kan man ju ha otur och få en hund som utvecklar aggressivitet, trots att rasen inte förväntas vara arg, har ju mött en å annan ilsken labrador, trots att de flesta brukar vara änglar, men då får man väl jobba med den rädsla som förmodligen ligger till grund för det utåtagerande beteendet. Tack Dante för att du är en så lugn kille.

Undrar vilken hundålder som motsvarar 18 år?

Kom nu Halvan!

Nu har vi jobbat ett halvt pass till; Dante och jag, vi är nog båda lite tveksamma, men än ger vi inte upp! Dante vilar ut i hallen och jag tar en stark kopp.

Är bra att ha när man glömmer garageporten öppen på morgonen. Tack snälla för hjälpen!