Sitter i en väntsal med åttiotaggarpappan och väntar på hans hörapparater.
Här på hörcentralen tar de bara hand om hörseltesten och hörapparaturen. På avdelningen mittemot; Öron, näsa o hals tar de hand om öronen som apparaterna ska sitta i. Det är vattentäta skott (eller är det en vaxpropp?) emellan verksamheterna som båda rör patientens hörsel. Helt jävla fucking vansinnigt.
Vi har träffat en audionom som hade passat bättre i receptionen på Fawlty Towers:
"Här står att han bara ska ha en hörapparat".
Jag:
"Fast han har ju två, det ser du ju.
Och vänster apparat går det inte att justera volymen på."
Hen:
"Det får man be en tekniker titta på."
Hen:
"Han har väldigt mycket vax särskilt i ena örat".
Jag:
"Ja,det är ju en av anledningarna till att vi är här."
Hen:
"Fast vi spolar inte öron."
Hen fortsätter att mest glo på sin dator:
"Här står att senaste hörseltesten utfördes 2013."
Jag:
"Hur ofta bör det utföras på en åttiotaggare?
Hen:
"Ja inte oftare än en gång om året iallafall.
Jag:
"I hans fall har det ju gått fyra år nu???"
Hen:
"Men sånt gör vi inte heller vid ett sånt här besök."
Jag (låter förmodligen passivt aggressiv vid det här laget):
"Okej: vi är här nu för han hör dåligt, han kan inte få vaxet borttaget, inte få apparaterna kontrollerade och inte kolla om hörseln försämrats, vad kan vi få ut av det här besöket då?"

Till slut gick hen till en tekniker med apparaterna och bokade en öronspolning nästa vecka, det var uppenbart att bokningssystemet var en otrampad stig för hen.

Det slår sällan fel; jag blir alltid skitarg när jag vistas i vården.

Jag tror jag uppfattas som en rationell och pragmatisk person. Med behov av väl underbyggda vetenskapliga bevis för att lita på nåt som t.ex ett kosttillskott.
Nu kan det hända att ni tycker jag blivit väl flummig, för förutom att jag numera äter kokosolja, så tar jag också en matsked av nåt annat morgon och kväll:
Vars hälsovinster med bevisat vetenskapligt stöd är följande imponerande lista:
* Insulinkänsligheten ökar, även hos dem med diabetes 2 och metabolt syndrom
* Minskad blodsockerhöjning efter måltid
* Minskat fasteblodsocker (på morgonen, det s k gryningsfenomenet)
* Ökar mättnadskänslan
* Minskar problemen med läckande tarm
* Bidrar till att "skölja ut" dåliga tarmbakterier, bl a kolerabakterier
* Ökar kroppens upptag av magnesium.

Jaha, vad är det för ett lyxigt undermedel då? Jo; faktiskt helt enkelt potatismjöl. En matsked morgon och kväll utrörd i kallt vatten. Låter det för bra för att vara sant, så finns det hur mycket som helst att läsa och fördjupa sig i på internet, sök på begreppet "resistent stärkelse".
Den här artikeln är väldigt förklarande:
http://www.lchf.se/Bloggar/Blogg/tabid/83/EntryId/10468/LCHF-guiden-till-resistent-starkelse.aspx
Det är nästan tre år sedan det började snackas om begreppet, så jag är sen på bollen. Men idén är alltså att mata de goda tarmbakterierna utan att samtidigt skapa en blodsockerhöjning. Och det gör man med resistent stärkelse som är närapå det enda som svenskt potatismjöl består av. Läser man bloggen i t.ex USA, så behöver man skilja på potato flour (mjöl av hel potatis) och potato starch (den rena stärkelseprodukten som är den man vill ha).
Om ni inte hört nåt om detta förut så är jag inte förvånad, här finns ju inga hälsopreparatsmiljoner att tjäna genom hård marknadsföring; mitt senaste mjölpaket kostade knappt 9 spänn. Fast de flesta kommer väl ihåg den gamla huskuren vid lös mage; ett glas potatisvatten gjord av en skivad rå potatis, det måste ju ha varit den resistenta stärkelsen man var ute efter.
När man börjar ska man gå ut lite försiktigt; ta max 1 tesked i nån deciliter kallt vatten, röra om och svälja snabbt så man slipper den torra pulverkänslan i munnen. Efter hand man ökar dosen så kan effekten bli en viss pruttighet. Det ska bero på att tarmbakterierna då ännu inte hunnit växa till sig så de hinner ta hand om all stärkelse. Då får man skruva ner mängden lite eller ta en mindre dos på morgonen och en större på kvällen när eventuell flatulens kan ske obemärkt under täcket ;-)
En effekt som det skrivits ganska lite om (ännu) är hur potatismjölet påverkar drömmarna. Men antingen så drömmer jag mer i potatismjölssömnen eller så minns jag helt enkelt mer av drömmarnas galna scenarion. Jag har iallafall hittat tre belägg på nätet på att jag inte är ensam om den effekten. Orsaken ska finnas i att det är tarmbakterierna som tillverkar hjärnans signalsubstanser.
Så är du sugen på en billig och samtidigt nyttig drömtripp; dra i dig en sked potatismjöl före tandborstningen ikväll. Inatt var jag inblandad i ett vägrån och var tvungen att vända och rida tillbaka rakt mot förföljarna för att hämta det glömda och gömda bytet som min kumpan gömt och då upptäckte jag att jag drabbats av papegojsjuka och var tvungen att tvätta händerna bums på en bensinstation, men man fick inte tillgång till toaletterna om man inte köpte kaffe först och jag ville ju inte ta i koppen med mina smittade händer...

Jycken annekterar den härliga mattan vi köpte idag med lek, han placerar raskt ut sina leksaker och lägger sig på den när jag försöker flytta mattan lite.
Det är en afghan; ull på ullvarp med sju detaljerade bårder. Inte alls så mjuk och glansig som de persiska, snarare med sträv lugg, med livets träd som motiv. Jag kan inte låta bli att undra; vem knöt alla knutar, vem färgade garnet, spann det och vem klippte fåren? Och hur kom den till Frankfurt, innan vår matthandlare fraktade hem den till Glosoppestan? En sak är säker, den som gjorde mattan fick en väldigt låg timpeng: vi betalade bara 2400kr. Det är konstigt att priserna på orientaliska mattor bara blir lägre och lägre, de kommer ju från en orolig del av världen. Borde inte finnas frid och arbetsro för mattarbete. Men numera känner jag mig rätt ensam om att fascineras av dessa kulturskatter, så det är väl det gamla vanliga sambandet mellan tillgång och efterfrågan.

Just nu känns det lite olustigt att snart vara på väg på lustresa till Trumps land. Jag har tänkt sedan han vann; att en så stor nation säkert har en såpass skyddande konstitution som träder i kraft om presidentämbetet intas av en elak clown som hittar på plötsliga galenskaper.

I den lilla nära världen rök jag ihop med åttiotaggarmamman i fredags. Hon kan alltså ringa och fylla min röstbrevlåda med en radda meddelanden om saker hon tycker ska åtgärdas på direkten. Och hennes krav på omedelbar behovstillfredsställelse bara ökar. Nu gällde det en lykta i trädgården som slocknat. Lyktan har ingen funktion mer än som dekoration och taggarna går inte ut under mörkertimmarna och; den står så de inte kan se om den lyser eller ej om de inte ställer sig i hallfönstret och kikar ut. Så den hamnade på att-göra-listan till nästa veckas städtillfälle. Men det fanns inte i hennes föreställningsvärld, några röstmeddelanden senare så kom "du behöver inte bekymra dig om lyktan längre, jag har ringt elektrikern, så behöver du inte gå och tänka på detta över helgen"...
Alltså; det rör sig förmodligen om en trasig glödlampa. Så jag blev förbannad och ringde upp o undrade om hon ska ta dit elektriker varje gång en lampa går sönder inomhus också i fortsättningen.
Förmodligen är det som Zorros matte säger; att gamlingar blir som barn på nytt; att de kräver omedelbar behovstillfredsställelse och allt stort och smått blir lika viktigt.

Idag ska jag hålla min första provning på jobbet. Vi provar en Cava, en Prosecco och en Cremant d'Alsace. Så Spanien, Italien och Frankrike gör upp i en match. Tror Frankrike vinner trots att bästa spelaren inte är med.

Tar med mig flaskförslutare, butiken har inga egna (?!); så bra att ha om man inte skulle orka tömma flaskan vid samma tillfälle. Fast vi ska följa reglerna och hälla ut innehållet efter alla fått prova idag.

Idag ska Halvan till amerikanska ambassaden på intervju. Det krävs för att man ska få visum till USA och har besökt vissa länder efter 2011.
Själv kunde jag fylla i ansökan på internet, snabbt och enkelt och så betala 14 dollar så var saken biff. Men först råkade jag hamna på en svenskspråkig sida som i slutändan av fyllerövningarna skulle ha 100 dollar för att ombesörja min ansökan, luriga internetföretag som försöker lura en stressad resenär. Men det är bra att tänka på agent Carrie och Department of Homeland Security så kommer man rätt.
Halvan bekymrar sig över att man får lämna ifrån sig all elektronik medan man väntar på ambassaden och det kan ta närmare två timmar:
"Hur ska jag kunna vänta så länge utan min telefon!"
Vad sägs om en bok?

Nu äre strax flaskgympa och långpass för kollega som ska på begravning o Dante ska till snälla grannen som lär bli förskräckt över frisyren, igår kom vi väl halvvägs bland pälslockarna.

Matte har tagit fram saxen och för det mesta brukar det vara uppskattat, men inte idag; efter ca 1/5-del var det nog.
Nu släpper inte Dante saxen med ögonen en endaste sekund. Beredd att fly om den överträder säkerhetsavståndet.

Kom att tänka på temat till Baretta när jag såg Dante stirra stint på saxen:
"Don't go to bed, with no price on your head - No, no, don't do it.
Don't do the crime, if you can't do the time - Yeah, don't do it.
And keep your eye on the sparrow.
When the going gets narrow."

Låten är skriven av Henry Mancini (kungen av filmmusik, han är pappa till Rosa Pantern-temat t.ex ) och den framförs suveränt bra av Sammy Davis Jr. Textförfattarna heter Grudin och Ames. Tillhör de där låtarna som lär sitta fast i skallen till man dör.
Man undrar varför det är ok att gå till sängs med ett pris på sitt huvud, borde väl va lättare att somna om Sammy sjöng "don't go to bed with A price on your..?
Men att hålla ögat på sparven betyder väl iallafall att man ska bry sig om detaljerna. Som att hålla koll på var den otäcka saxen befinner sig.

Minns ni Baretta förresten? Den godhjärtade biffiga polisen som på sjuttiotalet spelades av Robert Blake, med kepsen och kakaduan? (Robert Blake har långt senare i livet halkat av den smala vägen och åtminstone civilrättsligt dömts för att ha mördat sin hustru, men det är en helt annan historia.)
Frågan är om nån mer än jag kommer ihåg vad papegojan hette? (Känns som en På Spåret-fråga faktiskt :-))

Nu snarkar Dante...kanske läge för ett nytt försök.

Jag tror Dante gillar omväxling som nya lekkamrater, nytt godis och nya promenadvägar. Även om vi ofta går i samma skog, så finns det oerhört många stigar att välja, ibland går vi till sjön, ibland till rastgården, till stallet eller till vännen Frasse på andra sidan skogen och ibland(mycket sällan) kämpar vi oss upp för den gamla skidbacken (det är jag som flåsande kämpar, Dante skuttar). En del gånger gömmer jag godis, tränar kommandon eller så går vi stiglöst och nosar upp harlegor.
Men; då och då möter vi ett ekipage bestående av äldre husse och matte med sin åldrade Hamiltonstövare, de går alltid det gulmarkerade halvkilometersspåret, varje dag, samma tid, samma tempo och samma riktning.
Varför?
Äter de alltid samma frukost också?
Folk läser ju inte samma bok om och om igen, men så måste det ju kännas närapå för den gamla jakthunden med nosen i backen.

Idag stötte vi på denna lav, är osäker på om det är tagellav eller skägglav, dock vet jag att de båda är väldigt känsliga för luftföroreningar så oavsett så vet vi att det var frisk luft vi fick i oss imorse. Snart väntar ett pass i det inrökta åttiotaggarhuset.