Så kom Halvan hem då efter två veckor i Långtbortistan. Då ville man ju visa lite av vad man åstadkommit under tiden. Vi är väldigt olika vi två. Han har ett sätt att kommentera som effektivt dödar all eventuell egen stolthet över något fixat.

Man har bundit upp häcken a' 220 st avenboksplantor, beskurit den noggrant, rensat ogräs, lagt på barkflis, kantskurit gräset längsmed, gödslat o vattnat och även rivit o baxat bort det gamla staketet. Vilken tagit några dagar, några ryggkänningar med gräva upp stolpar, släpande av staketpartier, säckar med bark och säckar med grenar. Kommentar till det hela: "Tycker du inte att häcken lutar utåt?"

Man har slipat och strukit räckena vita på verandan. Inget tungt jobb, men lite pillijoxigt. Kommentar: "Du skruvade väl fast dem bättre först?"

Man har skurat makens flitigast använda utomhusleksak: Webergrillen, ett uppdrag som förmodligen liknar att sanera ett mindre smådjurskrematorium: kol, fett och aska har bränt fast i tjocka avlagringar. Det krävs skrapor, knivar, stålborstar, såpa och lacknafta samt timmar tillsammans med envishet, svett och sotklet innan den åtminstone ser blank och fin ut på utsidan. Kommentar: "Jo, det förstår jag att den inte går att få riktigt ren längre, men vad är det där för fläck på golvet?"

Man har röjt upp och organiserat uteförrådet, här fick jag faktiskt kraftigt positiv respons för att hängmattan fått en egen krok. Men kommentar: "Du har väl skruvat fast hyllan mot väggen?" "Och vad sned spaljén ser ut förresten."

Idag lär jag väl få höra ifall den huggna veden hamnat fel eller om jag skulle ordnat virkesupplaget på baksidan på annat vis. Imorse surnade han till när han mitt i rakningen ville visa i det andra badrummet hur vi nu ska sänka taket ändå, fast vi efter några turer hade beslutat att inte, fast nu skulle vi igen och jag kom inte skuttande på momangen för att titta när han stod inlöddrad med rakskum och pekade med rakhyveln.

Jag har bestämt mig för att sluta grina. Det hjälper ju föga och grinar jag när Dante är vaken, så blir han skuttig o till sig o vill hoppa o pussas.

Så jag har grinat o läst på nätterna; allt som finns om armbågsdysplasi. Och därmed varit trött o mosig på mornarna. Till vilken nytta?

Okej, det har varit bra att läsa in sig. Var femte hund drabbas av någon typ av ledbesvär. Armbågsdysplasi drabbar främst hanar av större hundraser. På röntgen kan man se förändringarna som tidigast från fem månaders ålder. Det finns ett fastslaget inslag av ärftlighet, men andra faktorer kan spela in. Armbågsleden är komplicerad eftersom det är tre ben som ska jämkas samman. Tydligen kan benen växa olika snabbt. Det finns två sorters dysplasi: en innebär att leden innehåller lösa benfragment, den går att operera med titthålskirurgi, men med osäkert slutresultat. Den andra innebär att brosklagret på ledytan delvis förtjockats, då försämras kroppens möjligheter att försörja och underhålla brosket, detta går inte att reparera med operation (jo, det finns förstås några få som hävdar det). Dante har variant nummer två; brosket har en vågig yta och graden av vågighet är den högsta: ED3; det vill säga att avvikelserna är större än 5mm.

Vad innebär det här då? Jo Dante får inte användas till avel och inte ställas ut. Vilket tror ni han kommer sakna mest?...
Han kommer kanske att få ont när leden börjar bli sliten. Men en hund med ED1; alltså endast lite ojämn broskyta kan ha ondare än en med ED3, så man får helt enkelt ge akt på hunden.

Det finns några frågetecken jag själv skulle må bättre av att räta ut, även om de inte gör varken till eller ifrån för Dante.
Har jag låtit honom leka o springa för mycket under tillväxtfasen?
Har han fått för bra foder så han vuxit för fort?
Har bogledsskadan för ett år sedan påverkat/påskyndat/förvärrat dysplasin? (Då såg armbågsleden helt normal ut på röntgen.)
Har någon av hans kullsyskon drabbats?
Hur ser det ut med hans mamma och pappas armbågar? (Saknar uppgifter från uppfödaren om det, de har dock båda perfekta höfter: HD A.)

Sedan funderar jag på om kastrering skulle vara bra; en lugnare hund sliter väl mindre på sina leder när han slipper sina tokspel efter tikar. Å andra sidan riskerar han att gå upp i vikt och det är en viktig faktor när det gäller ledslitaget: att leden inte belastas av onödig övervikt.

Vad kan man göra?
Ja, samma som med människor: undvika hårda och plötsliga belastningar på leden, motionera på mjukt underlag och äta bra kost.

Så Dante; det blir mera skogen än asfalten och jag kommer lyfta in och ut dig ur bilen. Du kommer få nyponpulver på maten och en å annan lax. Sedan får vi helt enkelt hoppas att du tillhör de som inte snabbt får ont, så du måste leva ett liv på kortison och smärtstillande.

En barbet kan bli 15-16 år, kanske får vi några färre år tillsammans Dante, men jag kan lova dig att du ska få leka och stoja med dina vänner, bädda med hallmattan, leta köttbullar, fightas i dragkamp med matte, dricka direkt från vattenkranen, hänga i garderoben, bada i pölar och diken, pussa husses öron och bli kliad på magen varje dag. Och när den dagen kommer då du har ont och inget verkar roligt o lockande, så lovar jag att du ska få somna in utan plågor.

[Bild]

Om att husse är hemma igen om mindre än sex timmar. Så här länge har Dante aldrig varit utan manligt stöd i tillvaron.

Vi hade tur idag och träffade en hel radda lekglada hundar. Jag måste säga att det känns lite ovant att se Dante vara så stöddig, kaxig och dominant som han är mot Turbo. Turbo är en rottweilerblandning som Dante träffat sedan Turbo var en liten skit. Han har alltid velat leka med Dante med skräckblandad förtjusning. Och min lilla försynta pälsbebis förvandlas till ett svart morrande troll som älskar att trycka ner Turbo på rygg.
Men numera är ju Turbo en stadig rottweilerbit; både större och tyngre än sin kaxiga kompis, så det ser lite fånigt ut. Men kan chihuahua så kan väl barbet ha megalomani, eller?

Glömde ta med telefonen och ta bilder på "Black Devil" när han lägger sin motståndare på rygg. Det får bli lite busktomater istället. På de som heter "Red Profusion" mognar tomaterna i en takt så jag knappt hinner med att skörda och ge bort.

Tjo! Där försvann det elfte smörpaketet. Inte går det fort, men jag svälter ju inte alls. Igår åt jag en riktigt smarrig fredagsmyssallad till middag: varmrökt lax o kokt ägg på en bädd av egenodlad sallad, tomater, dill, gräslök och persilja o så hollandaise på. Att hämta middagens ingredienser i trädgården är en grej för mig, självklart smakar mina tomater så himla mycket mer! Dante är galet förtjust i lax, även rökt, det ska man INTE ge hundar. Fast han fick ju en liten bit ändå och skinnet. Han får ju aldrig nåt annat olämpligt som mjöl, mjölk eller socker. Nu ut i skogen.

Om det börjar lukta gott nyrostat bröd från köket och man där bara pysslar med att gräddstuva svamp, ja då vet man att den perfekta tidpunkten nog passerat för ganska länge sedan.