Så kom Halvan hem då efter två veckor i Långtbortistan. Då ville man ju visa lite av vad man åstadkommit under tiden. Vi är väldigt olika vi två. Han har ett sätt att kommentera som effektivt dödar all eventuell egen stolthet över något fixat.

Man har bundit upp häcken a' 220 st avenboksplantor, beskurit den noggrant, rensat ogräs, lagt på barkflis, kantskurit gräset längsmed, gödslat o vattnat och även rivit o baxat bort det gamla staketet. Vilken tagit några dagar, några ryggkänningar med gräva upp stolpar, släpande av staketpartier, säckar med bark och säckar med grenar. Kommentar till det hela: "Tycker du inte att häcken lutar utåt?"

Man har slipat och strukit räckena vita på verandan. Inget tungt jobb, men lite pillijoxigt. Kommentar: "Du skruvade väl fast dem bättre först?"

Man har skurat makens flitigast använda utomhusleksak: Webergrillen, ett uppdrag som förmodligen liknar att sanera ett mindre smådjurskrematorium: kol, fett och aska har bränt fast i tjocka avlagringar. Det krävs skrapor, knivar, stålborstar, såpa och lacknafta samt timmar tillsammans med envishet, svett och sotklet innan den åtminstone ser blank och fin ut på utsidan. Kommentar: "Jo, det förstår jag att den inte går att få riktigt ren längre, men vad är det där för fläck på golvet?"

Man har röjt upp och organiserat uteförrådet, här fick jag faktiskt kraftigt positiv respons för att hängmattan fått en egen krok. Men kommentar: "Du har väl skruvat fast hyllan mot väggen?" "Och vad sned spaljén ser ut förresten."

Idag lär jag väl få höra ifall den huggna veden hamnat fel eller om jag skulle ordnat virkesupplaget på baksidan på annat vis. Imorse surnade han till när han mitt i rakningen ville visa i det andra badrummet hur vi nu ska sänka taket ändå, fast vi efter några turer hade beslutat att inte, fast nu skulle vi igen och jag kom inte skuttande på momangen för att titta när han stod inlöddrad med rakskum och pekade med rakhyveln.

 

Humlan

31 augusti 2015 09:53

Visst blir man ledsen när ens ansträngningar inte uppskattas! Eller det kanske uppskattas, men man får inte höra det utan bara kritik eller ifrågasättande om ens metod. *suck*

För mig är det just nu lite tvärtom. Jag "straffades" (av kroppen) för att jag gjorde för mycket i våras och jag har därför försökt hålla balansen i sommar. Detta verkar det inte finnas någon förståelse för, utan nu suckas det över att inget har gjorts ... problemet med en sjukdom som inte syns, folk säger att de förstår men det gör de inte. (Fast å andra sidan så är det knappt jag förstår mig på min kropp själv, så hur kan jag då begära att andra ska göra det? ;-) )

ohejdat

31 augusti 2015 11:35

Fast jag tror han uppskattar det, men är så klantig med vad han säger. Sen är han perfektionist, han är typen som aldrig får nåt gjort för det måste bli perfekt medan jag gör saker rätt snabbt och accepterar att resultatet kanske inte blev perfekt, men det blev gjort iallafall. Att folk ska fatta att man inte orkar när det inte syns att man inte är i form, det är bara att glömma. Att det suckas kan ju också vara ett uttryck för personens önskan att få befinna sig på andra sidan av "nu är det gjort, färdigt o klart" och egentligen ingen kritik.

 

Humlan

1 september 2015 09:32

Du är klok du! :-)
Och då menar jag hela ditt svar.

ohejdat

1 september 2015 16:23

:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig i fortsättningen: www.ohejdat.com Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt. Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...

Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...

Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen. Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...

Förlåt Dante att matte gett dig fläcktyfus, det går över på en vecka ungefär: ...