Var på Vera Nilssonutställningen i eftermiddags.
Passerade Arne Jones "Spiral Åtbörd"s sköna rörelser utanför. Får alltid sån lust att hälla diskmedel i bassängen och få se spiralen vispa runt i skummet.

Det var visning med guide; en ny ung ambitiös förmåga i dramatiska kläder. Medan vi besökare var tre grå tanter som snällt och intresserat lyssnade oss runt mellan bilderna. Såg den typiska röda färgen runt favoritmotiven och fokuset på händerna. Såg inspirationen från Van Gogh och kubismen.

I min ungdom gick jag på konstskola och därefter delade jag ateljé med några andra förhoppningsfulla högst upp i gamla Masthugget. En tjej var mycket fascinerad och inspirerad av Vera Nilsson. Hon fick mig också intresserad, inte bara av de fina barnporträtten utan också av hennes naturmåleri. Hennes trädgrenar och hennes åkrar. Hon kunde måla luften mellan grenarna så det såg så enkelt och självklart ut. Var inte alls lika lätt för oss sedan när vi kämpade med skisser av kaukasisk vingnöt och plataner i Botaniska trädgården. Så det var roligt att återse henne i en så omfattande utställning.
Här två flickor som annars hänger på Konstmuseet i Göteborg.

Sedan drog jag till biblioteket för att fixa kvällens lektyr och till gubbdagiset Clas Ohlson för att återställa Halvans buntbandslager som jag tullat tomt.

Väl hemma hade snälla grannen levererat Havtornsjuice på självplockade bär, ni som gjort det vet att det inte är några lättplockade typer.

Här händer inte mycket på vågen. Sammanlagda minskningen på drygt två veckor är 3,6 kilo. Men man får vara glad för alla siffror som inte går åt fel håll. Glad för att man inte svullat mer än i lördags på kalaset. Men då gled en större mängd alkohol ner och en smaskig efterrätt med yoghurt o honung, en bit Västerbottenpaj, en toast och ett gäng kex. Sen upp på banan igen. Mindre risk för dikeskörningar när Halvan är i Långtbortistan. Glad för att man mår fint, glad för att fossingen numera bara småvärker. Glad för att ägg fortfarande är gott. Glad för detta ljuva sommarväder!

Oh, oh, oh, vad en liten gumma kan gno, eller slita i det här fallet. Lånat grannens spett (igen) och bänt å baxat. Genomsvettig och utpumpad.

Tror minsann Dante blev slutkörd även han av att bara titta på.

Igår klockan 19 var jag på fibermöte. Mer än fullsatt i en skolaula där markisen inte gick att fälla. Så vi satt där och bastade i full sol; jag och i huvudsak ett gäng manliga silverryggar. Det var alltså vi som var intresserade av att få veta mer om fiberns nyttigheter trodde säljaren där framme vid vita duken.

I femtio minuter fick vi höra att detta är framtidens infrastruktur. Att det har kapacitet långt över den högsta datatrafik som nu erbjuds, att det inte tillkommer några underhållskostnader, att elva olika aktörer erbjuder tv, internet och telefoni i olika kombinationer i olika prispaket.

Men det var ju inte det gubbarna ville veta. De ville veta hur går det med asfalten, med altanen, varför radhusen inte kunde få en gemensam dragning, med rosrabatter och hur gör de med skafttomter?

Så ett tips till Telia Öppen fiber; ta med gräventreprenören till mötena i fortsättningen. Folk fattar fiberns nyttighet, men oroar sig för vad en grävmaskin i trädgården kan ställa till med.

Hemma hos oss har förstås Halvan redan beställt.

och har det nåt med klimat att göra? Utom de berömda värmevallningarna man har hört talas om?

Mens är ju fortfarande onämnbart för somliga så sluta läs här då.

Jag har sedan jag tog ut eller snarare lät ta ut min hormonspiral: av kvinnoklinikens Lilla My med envishet, list och lite erfaret handlag; haft mens som efter klockan var tjugoåttonde dag. Men så kom den inte! Halvan skjuter numera lösa skott så det fanns ingen anledning att oroa sig för fler benpar i familjen. Men jag blev lite ställd och samtidigt lite glad: så nu var det slut på det här böket och stöket. Tills i förrgår då, när den kom ändå fast två veckor försenad. Då insåg jag att jag inte vet nåt om klimakteriet eller menopausen. Mer än vad alla hört om värmevallningarna och k-käringarna.

Så nu har jag googlat och det är ingen rolig läsning: irritation, ångest, depression, sköra slemhinnor, nattoro och så de berömda vallningarna då. Och mensen kan komma och gå lite då o då under ett år ungefär. Finns det inget bra med detta? Finns det inga kvinnor som haft en bekväm övergång utan besvär? Nån som har nåt lästips?

Lånar Berglins bild som uppmuntran.

Halvan smsar att han blivit uppgraderad på första flighten, så han klunkar Dom Perignon medan vi rensar svamp.

Det är Halvans chefs snälla fru som tycks vada i kantareller där hon bor i obygden :-(

Hussehalvan avlämnad på stationen. Vi drog till stranden på hemvägen. Det blåste så det gick vita gäss, men det hindrade inte Dante. Han blir så pigg och lyckligt energisk av sin nya frisyr.