Idag har vi inte direkt kunnat gå ifred och godan ro i skogen. Friluftsdag heter fenomenet och det står tydligen "orientering" på schemat. Ett gäng vilsna killar i högstadieåldern har i omgångar stoppat mig, viftandes med en karta och bett om hjälp att peka ut var de är.

Jag är inte mycket till hjälp med sånt utan glasögon. Men det verkade som om jag kunde bra mycket mer än de avseende vad som är vad på en karta. Jaså; det där är en kraftledning? Och det gula ett öppet fält? Aha... Dessutom verkade skolan inte ha råd med kompasser, fast å andra sidan så har ju alla det i sin smartphone nuförtiden.

Om syftet med friluftsdagen är att få eleverna att känna sig okunniga, vilsna och frustrerade så har den här läraren lyckats bra. Fjuttiga kartutskrifter och dålig förförståelse. Och skitlångt till första kontrollen. Tur vädret bjuder på hög klar himmel och strålande sol. Och att skogen är bemannad med hyggliga hundtanter som kan dela med sig av sina bästa tips och tricks; ha koll på var ni har kraftledningen, för den går genom hela skogen, och till första kontrollen ska ni ha solen i ryggen när ni är på rätt väg.

Jag gick alltid vilse som barn, blev vän med järnvägsspår, telefonledningar, myrstackar (på stammens sydsida) och lyckades till slut efter långa omvägar hitta fram. Blev jag rädd där jag gick, så sjöng jag, det är väl därför jag fortfarande kommer ihåg texten till en massa Taubevisor och sjuttiotalets progglåtar.

Jag har alltid trott att jag har nån sorts nittiogradig felvinkel inprogrammerad i hjärnan, särskilt i städer, där tar jag numera rygg på Halvan som givetvis är en hejare på att hitta.

När jag gick i gymnasiet så hade vi också orienteringsdag i samma skog som jag rastade Dante i idag. Jag och min vän tog det lugnt, vi gick emellan kontrollerna och tog en fikapaus på en solig bergknalle, men vi tog dem allihop.
Dagen efter satt resultatlistan uppe på anslagstavlan, vår klasskamrat som var en inbiten tävlingsorienterare hade givetvis vunnit herrklassen och förstås kollat av listan redan på morgonen; han kom fram till oss på första rasten och var mäkta imponerad av att vi vunnit damklassen och med bara två minuter mer än hans tid.
Vi blev själva väldigt förvånade och förstås glada. På eftermiddagen kom gympaläraren och gratulerade och tyckte vi var imponerande duktiga och vi tackade förstås för berömmet.

Vad ingen tydligen insåg var att funktionären räknat fel på starttid och sluttid; han hade tappat bort en hel timma på vårt "snabba" resultat. Men det hade vi förstås inte hjärta att upplysa om:-)

Hm, nu tror jag att jag vet hur dammen tömdes på vatten. Det kändes ju lite knepigt att slangen låg så långt utsträckt på gräset och att den japanska porslinsgrodan som brukar flyta runt på ytan låg upplockad en bra bit ifrån.

Idag såg jag och Dante tre gossar i ca tolvårsåldern dra runt i villakvarteren. Ett typiskt pallargäng, trodde knappt de fanns längre, trodde barn föredrog godis, men spänningen är ju inte fy skam den heller. De verkade bli utjagade ur en trädgård av en ganska barsk pensionerad gympalärare som nog fortfarande vet hur man handskas ned slynglar med våta öron. Sen drog de vidare in på parallellgatan. Lagom när vi kom hem, så såg vi grannarna knata iväg med sina gångstavar. Strax därpå dök gossarna upp och stack in i deras trädgård. Det tyckte varken jag eller Dante om, så vi ställde oss och ropade/skällde på dem; hallå; vad gör ni?! Så då kom de ut igen på allmänningen utanför vår tomt och såg generade ut. Jag fortsatte fråga om vad de höll på med och det var tydligen ingen enkel fråga att besvara så de började slingra sig och prata om min damm som avledande manöver, de undrade hur djup den var; för de hade ju sett den när de gått förbi förut (flackande blick), ja en annan gång alltså (fladdrande blick och sväljningar). Jag svarade att den är grund för den är ju bara till för guldfiskarna så den är inget vidare badbar... Jaha, okej; hejdå rå...

Nu hoppas jag att de inte kommer tillbaka på rackartyg när vi är borta.
.

På utflykt till andra sidan sjön. Full sol, vindstilla och 16 grader.
Den här söta killens matte hade bakat tårta och då tager man sig en bit och njuter eller hur?! Oavsett diet. Tricket är att inte ta två eller köra korken är ändå ur.

Dante fick dessutom möjlighet till ett riktigt hundslagsmål; när en Jack Russel kom infarande genom grindspjälorna som en vit raket eftersom granntikarna löper. Det är mina tjejer tyckte Dante; pyttsan heller tyckte Jack och flög på honom. Till slut stod jag med ett grepp i nacken och ett grepp om svansen på den vilt huggande terriern och höll Dante på avstånd, tills hussen dök upp. Klart uppiggande tyckte Dante.
.

Halvan vann Weibulls frågesport på Trädgårdsdagen vi var på för några veckor sedan. Idag tog jag mig äntligen till turistbyrån och hämtade ut vinsten; en jättekorg med lökar, gödsel, benmjöl och redskap. Det stod i vinnarmailet att man borde ha bil för att kunna frakta hem vinsten och det stämde.

Nu förvandlar jag bloggen till en hjärtespalt:

Halvan har inte ofta full pott i charmklassen. Imorse fick han ett spel på duschhandtaget (man måste hålla om fästet när man skiftar från badkarskranen till duschen; jävla FM Mattsson! gapades det), sen fick han ett spel på avloppet (det rinner långsamt eftersom det är ett lite smalare och samtidigt längre rör än vanligt till golvbrunnen: om man virvlar ned lite luft går det lekande lätt). Sen var det vinterrocken; hade jag sett till att knapparna var fixade och rocken tvättad? När jag ville lämna in den på kemtvätt i våras tyckte Halvan det kunde vänta, så den var nytvättad och inte garderobsunken inför nästa säsong. Den saknade en knapp; så nu började stora knappjakten; var brukade jag förvara knappar? Jo i syskrinet: om jag fått dem förstås. Sedan letades det i lådor, väskor, fickor och skåp. Sedan föreslog jag omfördelning av befintliga knappar, så att en knapp som bara syns när man knäppt för snöstorm ända upp skulle kunna vara av en avvikande sort; ingen bra idé tydligen. Sen föreslog jag halsduk till dagens alternativ; en logotomerad* jacka (hade först visat upp tre av garderobens sju, själv bidrar jag till garderobsträngseln med en (EN) skepparkavaj): okej då, om jag visste var säsongshalsduken låg (det är match ikväll). Såg på blicken att han var nittionio på att jag inte visste. Men sorry Halvan; simsalabim i din handsk-/möss- & halsdukslåda; där låg den.
Sen försvann han (äntligen) iväg till jobbet och det sista jag fick var en order om att dricka upp resterna av hans Cola Light som annars skulle förfaras och bli avslagen.

Nu undrar jag om man kan hitta sin charm igen på en veckas semester i solen? Vad tror ni?

Eller; det kan ju vara svårt att återfinna nåt man aldrig tappat bort för man egentligen aldrig haft det?

Eller man har haft det och man har inte tappat bort det, utan det har liksom nötts bort under lång tid?

Kan blodmånen ha nåt med saken att göra?

*logotomerad=gratisplagg med företagets logga på.
.

Vi hade tur här: absolut stjärnklart och en dov och allvarlig röd måne uppenbarade sig över grannens tak, bara nederkanten solbelyst. Lätt att förstå att man förr tog som varsel om kommande ofred och naturligtvis omöjlig att fånga med mobilkameran.

Hoppas få nåden att uppleva nästa blodmåne om arton år med Halvan.
.

Ligger i badkaret och flåsar. Det var visst inget bra att vara ute på stan igår och nosa på kulturnatten. Inte med grymmeförkylningen. Dante fick hänga hos grannen och vi gick några varv på stan, det roligaste som hände var väl en redig igelkott vi mötte utanför museet. Nu har luftrören svullnat igen och det går inte att andas som folk, mer som en trubbnosad hund faktiskt typ fralla eller mops. För den som brukar hosta till sig samma pipiga läge, så kan jag tipsa om att koffein hjälper till med ansvällningen, så jag har dagens tredje kopp Java på badkarskanten. Hussehalvan spelar Candy Crush och Dante har bäddat åt sig med hallmattan.