Halvan är sliten, han jobbar och jobbar och jobbar. I förrgår åt vi middag(supé) halv elva, igår kväll kom han hem supertidigt; typ kvart över sju...fast då har kollegorna hunnit va hemma ett par timmar ändå.

Det visade sig att han igår börjat blöda näsblod på jobbet. Den här sommaren har han haft fyra dagars "semester" (läs: jobbat hemifrån) och farit fram och tillbaka till Långtbortistan och jobbat långa dagar där och långa dagar på hemmapassen däremellan. Nästa vecka ska han iväg igen.

Så ikväll ska han få sin favoritmiddag.
Efter han varit och kollat på sonens sista fotbollsmatch den här säsongen.

Husse kom hem!
Låt slapparhelgen börja!
!

Lova mig!:
Att vi kommer skratta åt den här inredningsstilen en dag.

"Tabula rasa"?

Det tolfte smörpaketet vill inte släppa taget. Fan. Det är ju en mindre närbutiks hela smörlager kvar utöver detta dessutom. Misstänker min nya vurm för en klutt mascarpone med kanel till kaffet. Mejerier ska ju helst undvikas.
Igår åt vi supersen supé på färska spättafiléer panerade med Grana Padano och kall örtsås. I förrgår köttbullar med broccoli o kantarellsås. Inte mejerifritt det heller. Ikväll blir det hamburgare med coleslaw.

Vi växlar mellan det bräckta innanhavet och insjön iallafall.

Imorse var sotaren här. Han surnade till på att vi byggt altan runt skorstenen; gick inte att ställa stegen säkert då. Så han lutade den mot garagetaket och klättrade upp i andra änden och klampade bredbent hela vägen över nock så att säga. Kändes så där. Våra nockpannor av eternit är rätt sköra. Skulle vetat det så kunde han fått tjäna en extra slant på att sätta fast den panna som lossnat. Känner alltmer att det är dags att besegra min feghet och bli vän med tacknocken. Är inte höjdrädd, utan det är lutningen som skrämmer; vad den gör med min tyngdpunkt liksom.

Skorstenen var helt ren, han fick inte loss nåt, så han dammsög väl egentligen bara upp lite aska från helgens brasa. Nåt ska han väl göra för fakturan.

Hoppsan! Årets första nattfrost redan. Dante nosade nyfiket på de första frostiga stråna. Får hålla koll på tomatplantorna och luktärtorna, det är väl de som kan må lite illa av iskalla nätter.

Igår låg hela gänget i sängen och kollade på eländig fotboll, Dante var väl inte sådär väldigt intresserad, men det är förmodligen rätt kul med all uppmärksamhet man får från husse om man sticker upp sitt lurviga huvud framför skärmen lite då och då.
Jag själv somnade en bit in i andra halvlek. Visst var österrikarna ovanligt brutala svin som mest gick in för att skada motståndarna. Men svenskarna var eländiga, tog inte vara på tillfällena, verkade bara vara stressade och pressade att få iväg bollen snabbast möjligt. Kan det vara så att mannen med västen sitter lite löst nu?

Mitt i glosoppestans centrum finns en gammal urmakare. Han har numera inga direkta kundkontakter, utan han sitter i verkstaden bakom butiken. Man kan skymta honom genom dörren, ständigt med ett förstoringsglas fastklämt framför ena ögat. Kundkontakt har istället en av stans värsta räpor som förhoppningsvis närmar sig pensionsåldern med raketfart.

Halvan fick för ett tiotal år sedan en fin klocka av mig, en Omega Seamaster. Den använder han dagligen och eftersom det är en stadig bit metall och glas det handlar om, så tar han av sig den om nätterna. Efter trogen tjänst så gav en skruv på armbandet upp i våras. Omegaklockor ska tydligen lagas av Omegalicensierade urmakare. Så den hamnade alltså här hos den gamle.

Jo, den kunde de laga och dagen efter kunde jag hämta den. Men efter ett par månader var skruven lös igen och idag fick jag då äntligen tummen ur (:-))att fixa den:

Jag: ni lagade det här armbandet i våras, men skruven har lossnat igen.
Räpan: *blänger surt* jaså?
Jag: det är ju risk att man tappar klockan utan den.
Räpan: det beror ju på hur man hanterat klockan INNAN den gick sönder första gången, *spänner ögonen i mig*; jag har också en sån klocka.
Jag: Vad menar du? Min man har tagit av och på sig den dagligen i nio år innan förra skruven lossnade, men nu skedde det efter bara ett par månader. Du tycks ju inte bära din dagligen *jag pekar på hennes fula orangea armbandsklocka med Swarowskikristaller runt urtavlan*.
Räpan: men du förstår väl att hålet kan bli slitet och kanske bli en tiondelsmillimeter större?
Jag: jo, det påpekade jag när jag lämnade in den till er sist att Omegaspecialisten i Göteborg sagt: att man inte ska byta ut skruven utan ersätta den med en nit.
Räpan: *svarar inte utan fnyser och rycker klockan ur min hand och går in till den gamle* damen härute påstår att vi lagat den här klockan, har du såna skruvar hemma?
Gamlingen svarar nåt ohörbart, hon kommer tillbaka till disken.
Räpan: du kan komma tillbaka om en halvtimma, här har du ett kvitto, jag skriver inte ditt namn, för du glömmer väl inte bort din klocka?

Efter en halvtimma lämnade jag in det blanka kvittot, räpan närapå vände mig ryggen och jag fick tillbaka klockan utan en enda kommentar.
Inte "nu hoppas vi att det ska hålla bättre" eller "titta så här gjorde vi, nu kommer han kunna använda den många år till".

Det är bara om man är stadens enda urmakare som man har råd att ha en sån hagga som förgrundsfigur.