På www.imitthuvud.com bloggar en liten tant (enligt henne själv) och enligt mig; en liten pingla. Idag läste jag om hur hon fick spader på en bil på tomgång utanför hennes sovrumsfönster. Det fick mig att vandra genom minnenas blixtsnabba allé.

Där vi bor nu, så ligger tre hus runt en vändplan med en skraltig rönn planterad i mitten. I de andra två husen bor pensionärer, ingen större rusningstrafik alltså. En och annan som bor längre fram på gatan åker runt rönnen för att parkera på rätt sida gatan, men det är allt och så sopbilen varannan vecka då. Så lugnt det kan bli med andra ord.

Men jag minns när jag bodde på "pisseavstånd" till Avenyn i Göteborg: Victoria, om kön till toaletterna på Nivå var för lång, sprang jag helt enkelt hem för att slå en drill och bättra på läppstiftet, det gick fortare. Tyvärr var porten också alldeles lagom indragen och på lagom avstånd för ölstinna avenygrabbar, mycket rännilar att trippa över.

Iallafall, där bodde jag i Vasastans minsta etta inne på gården. Tyst och lugnt läge där också. Huset var byggt på 1890-talet så det var inte så särskilt ljudisolerat. Men med en innergård utanför och gatuhuset som hinder mot gatubruset så var det härligt stillsamt. Dock; då och då flyttade det in nån i bostadsrättsföreningen som inte insett att det är svårt med parkering i denna stadsdel, eller tyckte det var alldeles för dyrt att parkera på gatan, eller var rädd om lacken på sin fina bil. Vad vet jag: men med resultatet att de kom på att de kunde parkera på den stensatta gården, gärna under mitt fönster. Det var inte helt enkelt att tråckla sig in genom det smala och långa portvalvet och sedan vinkla om bilen för att inte blockera nån uppgång. Men tydligen värt besväret. Gärna på dygnets småtimmar. Skitirriterande oljud som ekade mellan fasaderna och hade jag fönstret öppet fick jag en dos avgaser på köpet.
Styrelsen skrev information om att det inte var tillåtet att parkera på gården och la i brevlådorna och bilarna "lappades". Ofta hjälpte det, men en höst var det en ung man som fullständigt sket i alla uppmaningar. Han tyckte nog att hans fina BMW kunde pryda gården varje natt eftersom han ändå kom hem så sent och for iväg så tidigt (=fick chansen att väcka mig två gånger). Jag retade upp mig till mördarfantasinivå liggande i min säng snusande avgaser och lyssnande på de breda däckens gnisslande till motorns morrande när han trixande sig in (eller ut).
En natt fick jag nog, lappar på bilrutan låg bara kastade på backen på morgonen därefter, så jag verkställde min grymma idé:
Jag tog med mig min ketchupflaska och sprutade helt sonika ett stort överstruket P på framrutan. Jag valde natten med omsorg: en extra lämplig natt: en med flera minusgrader.

Tidigt på morgonen vaknade jag av tomgång, svordomar och skrapljud. Det var ljuv musik, men sista gången jag såg den BMW:n inne på gården igen.

Vad är det med jyckar och nybäddade sängar?

Det har knappt gått en minut sen jag krånglade i täckena i lakanen.

Som kryper på mig, hunden och Halvan. Fast det var såna här små oskyldiga frön jag plockade ur pälsen igårkväll. Är väl feber och förkylning som spelar mig ett spratt.

Idag ska vi träffa Zorro, äntligen!

Nu händer inget alls. Men kroppen är ju full av snor, halsont och feber; det väger väl lite det med. Verkar vara Halvans tur nu istället för han ser väldigt nöjd ut när han kliver av vågen.

Oj! När vi skulle ut på morgonpromenaden tyckte jag att dammen såg lite konstig ut på avstånd. Och det gjorde den verkligen; för den var tom! Slangen som pumpar tillbaka returvattnet från filtret låg så den mynnade utanför. Som tur var så orkade pumpen inte trycka upp det sista vattnet ur djuphålet så fiskarna verkar ha klarat sig. Men man blir fundersam; hur har slangen ändrat läge? Allt var frid å fröjd igårkväll vid åttatiden. Även en liten groda som ligger och flyter på vattenytan låg uppåner i gräset bredvid. Kan det vara en häger som jagat guldfisk? Eller är det nån elak/dum människa?

Hursomhelst; fyller upp nu och sedan ska jag fixera slangen. Glad att fiskarna lever.

Dante och jag var till skogs i förmiddags. Plockade svamp, plaskade i gölar, spårade vildsvin, fick en himla massa frön i pälsen, blev myggbiten, bajsade på stigen...ja, ni kan fördela de olika skogsaktiviteterna lite lagom jämnt på oss båda.

Halvan jobbar hemma för tredje dagen i rad och har lämpat över lite av sin grymma förkylning på mig. Är i den där fasen när det kliar i öron, näsa, ögon och svalg åsså feber på det. Man vill bara det ska bryta ut ordentligt direkt så man kan bli av med det!

Men tillbaka till skogen. Hade tänkt plocka trattkantareller, men pytt det hade inte skogen planerat lämna ifrån sig. Det blev väl fem små krabater av den sorten. Men desto mer citronslemskivling, taggsvamp, vanlig kantarell och smörsopp. Å lite annat smått o gott. Här plockas bara säkra kort. Inga vita svampar med vita skivor och inga bruna svampar med bruna skivor, då har man kommit långt i säkerhetsarbetet.

Har inte tagit mig förbi detta med usla veterinären, den bristfälliga sederingen och den snodda pungen ännu. Tänker på det av och till, särskilt när jag ska somna. Det äter mig och det retar mig att affärschefen förmodligen tycker att hon gjorde en lysande insats i hennes samtal med mig. Jag har också fått ringa ett antal av den typen av kundsamtal, mäklarbranschen lämnar ofta en massa missnöjda människor efter sig. Det hör till den affärstypens natur eftersom bara en kan bli köpare. Det blir nästan alltid en bunt försmådda potentiella köpare över vid kontraktsskrivningen. Och det är alltid säljaren som i yttersta slutändan avgör vem som får köpa. Skulle kunna fylla bloggen med mäklarhistorier.
Men nu gällde det ju faktiskt en pälsbebis och hon jobbade hårt på att hävda att det var bra för Dante att bli av med pungen och att det är standard procedure att göra det utan narkos och bara sedering. Och sedering kunde ta så olika, när jag tyckte att han borde behärskat det bättre så svarade hon inte. Och så använde hon det klassiska tricket jag själv gjort så många gånger; försök aldrig avsluta samtalet, utan låt kunden ta den tid den behöver för att lufta sitt missnöje och själv ta initiativ till avslut.
Tiden lär väl läka både mitt själsliga sår och Dantes fula snitt.

Senare när jag hämtat posten, visade det sig att min bilförsäkring inte betalats; det kom ett brev från trafiksäkerhetsföreningen. Halvan är kung över alla fakturor här hemma: sköter betalningarna och scannar dem på jobbet som den blå personlighetstyp han är. Men min räkning som kom i augusti hade på nåt vis hamnat fel. Han hade kollat att den inte redan var betald men sedan aldrig lagt in den för betalning. Det finns inget som gör honom på sämre humör än när han känner sig anklagad för slarv av den här typen och han är specialist på att analysera situationen så att det nog ändå till slut är mitt fel. Kryddat med lite gapande eftersom jag dessutom väckte honom från den ljuvligaste eftermiddagsslummer han verkligen behövde. Det är bara att ducka och bära hundhuvudet i de här lägena.

Fast det är klart: det kan bli värre; hans lag möter hatlaget nummer ett i en för allsvenskan ganska avgörande match ikväll. Ska vi gå på långpromenad Dante?