Bekännelse: jag gillar julkalendern på teve. Skarpt.
Vi kollar på den varje dag, eller kollar ikapp på Play om vi missat nåt avsnitt.

Jo, jag fattar att jag inte direkt är den primära målgruppen. Men jag kan inte alls förstå den omfattande kritik den utsatts för. Visst är det lite tjatigt att det alltid är Erik som får vara den tramsiga vuxna och Lotta den rediga. Men jag gillar verkligen ungarna och att de får komma till tals i videodagboken och kommentera sakernas tillstånd i den era som besöks. Och miljöerna, kläderna, och maten, så genomarbetat och ändå lättsamt.

Att skildra historien ur perspektivet hur barn har haft det i olika perioder, gör den säkert lite oväntat intressant för yngre tittare.
Och nu har vi äntligen nått mina barndomstider; sextiotalet -jovisst; Pa hade ensam bilhjälm och bilhandskar under färden och han o Ma rökte medan vi barn flämtande hängde obältade ut genom sidorutorna i baksätet. Däremot var det ingen diskussion om julklapparnas vara eller icke vara hos oss under sjuttiotalet och inga unisexkläder.

Nu ser jag fram mot åttiotalet och alla gräsliga kläder! Hoppas serien får lite upprättelse i backspegeln.

Dante väntar utanför köttbutiken medan Halvan handlar prins korv* från "närodlad" glad gris. Dante slickar faktiskt på glasdörren in till affären. Och sen erbjöd han generöst att hjälpa husse att bära påsen till bilen.

* samlar på särskrivningar som man kan le åt; som kyckling lever och sjuk sköterska.

(Sen slog klantmatte omkull i värsta pladaskstilen, hamnade raklång på rygg, så där så man måste ligga kvar en liten stund innan man förmår att ens försöka resa sig. Slog i allt mellan nacke och höft, just nu är det mest höger armbåge och handled som molar. Är nog tvåfärgad imorgon. Tur man är vänsterhänt.)

Det snälla bagarparet som brukar passa Dante var här och fikade idag. Dante hade hittat smarta julklappar till dem: strumpor som är sju gånger varmare än vanliga sockor, måste passa bra när man säljer bröd på julmarknad och står huttrar ända ner i tårna.

De tackade inte nej till att vara försökskaniner och testa sig igenom årets sillar:
Glasmästarsillen (helt vanlig klar sill , fast på filé med lök, morot, pepparrot, senapsfrön och krydd- o vitpeppar).
Angosturasill (klar sill med pomerans, kardemumma och en skvätt angostura).
Pappasill (mixad lag av rödlök, morot, chili, kanel, dill, majonnäs och créme fraiche),
Skärgårdssill (krämig inläggning med stenbitsrom, citron och dill).
Dragonsill (också krämig och en gnutta vitlök och fransk senap).
Currysill (a la Ernst med curry stekt tillsammans med äpple och purjo).
Gubbröra (a la Mannerström på matjes).
Och till sist inlagd stekt strömming.
Vi körde rostat knäcke, cheddarost och helt vanlig pilsner till.
Gubbröran kom etta och pappasillen sist. Halvan tycker tom pappasillen smakar filmjölk och då vet jag hur illa det är, för fil är vi båda rörande överens om att det inte är gomgodis.

Sen upptäckte jag att spadet från strömmingen läckt från översta hyllan i kylen...
Ett sånt kladdjobb!