Vilar ut på hotellrummet till Lisa Nilsson på tv:n. Hötorgshallen, två teaterpjäser; Ayckburns buskis "En fröjdefull jul" på Stadsteatern som matiné och sen bums till Teater Galeasen och Sara Stridsbergs "Konsten att falla" om Edie och Little Edie i deras förfallna hus i East Hampton.

På Stadsteatern skrattade Halvan så han fick andnöd när det skulle spelas en pjäs i pjäsen: en dockteaterpjäs. Det var ärligt galet kul. I övrigt var det på nivå OK inom sin genre, men inte i min smak; skämt som bygger på tjötiga och gnälliga kvinnor och ointresserade karlar. För mycket schablon och lätta poänger.

På Galeasen gjorde Ingela Olsson och hennes motspelare Monica Stenbeck varsin Edie instängda i ett eget universum roterande som satelliter kring varandra på ett vis som var trovärdigt och berörande (särskilt för en dotter med åttiotaggare envist fastvuxna i sitt nedgångna ruckel). Skulle säga att fullpoängarbetyget till lika del beror på Stridsbergs manus, Günthers regi och skådespelarprestationerna. Så till den som vill, kan och hinner; masa dig över Skeppsholmsbron och ge dig själv en portion stark, intensiv och berörande och samtidigt rapp o fyndig teater.

Sen gick vi till ett ganska nytt Brasserie bakom Kungsan; på Västra Trädgårdsgatan nära Kreugers Tändstickspalats. Brasserie Makalös beläget i Hotel Makalös. Gissar att det heter så för att de la Gardies slott som låg där UD nu ligger mittemot Operan hette så? Nåja: frankofilt så det förslog, t.om utrustat med en arrogant fransk servitör.

Först fick vi ett bord rätt under en strålkastare typ fotbollsplansbelysning, lite ovant numera på en svensk restaurang att kunna läsa menyn utan besvär, så vi klagade inte. Grannbordet däremot fick spader och fick flytta, nästa sällskap också, fast då fanns inga alternativa lediga bord (nej, vi luktade inte). Halvan tog grodlår och en fransk öl av pilsnersort som visade sig vara slut tillsammans med hummer, ostron och de musslor som jag tänkt äta. Jag åt en créme brulée på roquefortost, valnötter och päron; en underbar förrätt och det enda som var en fullträff. Grodlåren var sega, Halvans entrécôte smaklös trots café de Parissmör och närmast rå i mitten trots medium rare-beställning. Min varmrätt skulle vara kycklinglever med korn av gåslever serverad med rökt potatis. In kom en djup tallrik med en mycket syrlig smörsoppa med mosad skalpotatis och små grå bitar lever som flöt runt i det smälta smöret. Någon rökighet, eller för den delen någon gåslever, gick inte att urskilja. Så det var inte ett ställe att rekommendera, lite för mycket slarv med maten (jag fick även fel förrätt först), men jag blev kär i deras svartsmidda vinkylarhållare med franska liljor och i vinplanschen på damtoaletten. Om nån vet var man kan skaffa någondera så ska jag frångå julklappsfriheten i år och skriva önskelista till Halvan.

Dessutom avrådde servitrisen mig från att ta ett glas Moulin Touchais till Roqueforten till förmån för ett glas Gewürztraminer som blev surt och blaskig till den söta och salta rätten. Jag tror alltid att alla som serverar vet mycket mer om vin, det är kanske dags att tänka om och stå på sig. Rn snäll och lätt röd bourgogne till den sura levern var också malplacé, en öl hade suttit bättre.

Men som sagt vinkylarfoten, eller vad det kan heta, och planschen tackar jag inte nej till.

Förr tyckte jag att det alltid regnade i Göteborg, nu tycker jag istället att det alltid regnar i Stockholm.

Vi är på väg till huvudstaden, Halvan ska dra till Långtbortistan imorgon, men idag ska vi hinna med två teaterföreställningar och en restaurang.

Snälla nybadade hunden är hos snälla grannen.