Det här är godis.
I form av små toalettstolar och handgranater.
Va?

När jag var unge fick man inte leka med krigsleksaker längre, utom vattenpistoler då, som var undantaget som jag personligen uppskattade väldigt mycket (tillbringade somrarna inkrupen under verandratrappan i bakhåll för in- och utpasserande kusiner. De förtjänade alltid en skottsalva på vaden.

Men numera, vad gäller?
Är det ok att smaska i sig en handgranat?

Mount Fuji. Eller Fujisan som japanerna kallar sitt älskade berg. Det är drygt 3700m högt.

Men det här på bilden är översta liftstolpen i min barndoms skidbacke. Ja, den är sedan länge nedlagd. Efter den här så anlades en bättre backe längre utanför staden; där Pernilla Wiberg inledde sin karriär.

Jag är till skillnad från henne uppvuxen i en familj med noll friluftslivsintresse. En svamptur varannat år kanske, men annars var utomhuslivet begränsat till att sola och bada på egna bryggan i den lilla sjön vid sommarstugan. Inte illa det iofs, men det blev bara några veckor varje sommar. Och blev det fråga om båtturer och kräftfiske, så fick man lita på grannar och vänners resurser. Jag lärde mig inte ro ordentligt förrän jag skaffade mig en mycket avseende båtar; välutrustad pojkvän på gymnasiet.

På vintern höll sig föräldrar och storasyster inomhus. Men jag åkte skridskor på banan som spolades på skolgården mittemot vårt hus, så gott som varje vinterkväll. Mamma ska ha en eloge som tog mig till skridskoskolan vid curlingbanan när jag var fem (ensam tjej med hjälm och hockeygrillor). Minns att vi åt napoleonbakelser för att fira på avslutningsdagen.

Men skidor var det dåligt med, trots att farmor var en hejare både utför och på längden, vi hade hennes karta över liftsystemet i St Anton uppsatt på dasset på sommarstället. Och skidorna hennes står fortfarande kvar i åttiotaggarnas garage med ihoptorkade läderbindningar. Men sonen verkade ha fått lite avsmak för skidlivet; jag och min syster fick varsitt par begagnade Edsbyn att hanka oss fram med på längden på skolans friluftsdagar. Men utför åkte vi inte.

Men den här backen har jag alltså en gång i forntiden (samtidigt med Stenmark) både åkt uppför, i släpliften och hjälpligt nedför i klasskamratens brors generöst utlånade urvuxna skidutrustning. Inget "tyngden på dalskidan" direkt, utan mera störtlopp; rakt utför tills jag, mycket riktigt; STÖRTADE omkull i en vass och kall snödriva.
Första turen med släpliften missade jag; men mina fina (egna) skidvantar for iväg innan de också ramlade av. Jag tvingade de sura liftkillarna att stanna liften så jag fick klampa upp för liftbacken i de lånade plastpjäxorna och rädda vantarna. Det muttrades och gnälldesi liftkön.

Nu är denna backe glosoppestans "mördarbacke" istället för de som vill förbättra styrka och kondition. Typ crossfittyper som skrikande och gapande (så de skrämmer Dante) kämpar sig upp. Och det är nu återkopplingen till Fuji kommer; för Halvan har ett uppdämt semesterresebehov och blir det Japan, som det oftast blir för vår del när det gäller långresor, så har han deklarerat att vi ska bestiga Mount Fuji den här gången.
Och då Halvan; då är det dags att börja backträningen så vi fixar det där: från femte stationen på 2305m höjd till toppen på 3776m.

Men vi har ganska gott om tid, för vandringsleden öppnar inte förrän 10 juli.

Dante verkar ha tappat all träning vi lade ner på att få änder och harar och annat att framstå som urtrista under valptiden. Kanske är det hans nyligen släckta intresse för tikar som kanaliserats om. Men numera är det på egen risk man går med honom i skogen. Imorse stötte han upp en hare och sedan satte han efter två rådjur medan jag for som en vante i andra snöränden.

Tur det fanns vatten i skogen att släcka törsten med efter jakten och en hygglig pinne i brist på en hjortskånk.

Jag ligger vaken eftersom Dante var pigg och signalerade utgång klockan 4. Väl ute verkade han inte ha nåt mer brådskande ärende än att nosa efter katter och pissa på grannens gran.

Så jag surfar och läser Facebook, jag måste erkänna att jag retar mig alltmer på meningslösa symbolhandlingar som utförs som flockbeteende där. Som detta att ändra sin profilbild till att tona i trikolorens färger. Svenska Dagbladet skrev; förra veckan när Beirut drabbades av liknande terrorism, fanns det ingen libanesisk flagga att lägga på profilbilderna. Sen kan jag visst förstå behovet av att uttrycka sin medkänsla när något händer lite närmare ens egen "comfort zone". Men jag uppskattar mer de som lägger upp denna bild i sitt flöde, det är lätt att gå i tankefällan: