Det är inte rasisterna i SD som fällt regeringen, utan de övriga partierna i riksdagen som inte förutsett det nu uppkomna läget och valt en pragmatisk lösning för att förhindra det. Eller så är det just det alla gjort och är himla säkra på att vinna på ett nyval och därför ser fram mot 22:a mars.
Dante sträcker också ut en tass.

Dante ligger och tuggar knorr till frukostefterrätt. Vi har gått i skogen på morgonen och tränat "bakom". Det går bättre och bättre, men Dante tycker inte kommandot är giltigt längre när vi kommer ut på den stora gräsytan som skiljer skogen från vår tomt, där är alldeles för många intressanta doftfläckar och spår. Att få honom gå bakom mig vid möten och i branta nerförsbackar är väldigt smidigt.

Det här blir ändå ett lite bittert inlägg. Vissa särskilda dagar poppar det här gamla såret upp till hudytan och värker liksom till. Men jag är samtidigt stolt över mig själv.
Så här var det; min syster skulle ta körkort och åttiotaggarna som väl var typ fyrtiotaggare på den tiden, betalade generöst hälften av hennes körlektioner. Det blev två omgångar om ca 25 lektioner, eftersom syrran inte fixade att köra upp efter första omgången. Hon la det hela på is och fick sedan börja om från början ett par år senare.
Fyra år senare var det min tur, medan jag pluggade och levde knapert på studielån i Göteborg. Lyckades klara kortet på första uppkörningen efter 20 lektioner och ringde stolt hem för att meddela resultatet och tala om vad hälften hade kostat. Pappa harklade sig och sa att de inte var beredda att betala någon del av mitt körkort alls, eftersom jag flyttat hemifrån och då gällde liksom inte erbjudandet längre (syrran hade iofs hunnit både flytta ut och flytta hem några gånger under hennes utdragna och omfattande körkortsövningar). Jag blev så paff, det var förstås kännbart att inte få pengar till den magra studentkassan, men mest sved orättvisan. Jag svor att aldrig skjutsa de elaka snåljåparna en meter ... Det löftet höll jag i åtminstone tjugo år.
Idag har jag haft körlektion med Ma, hon är rädd att köra in i garaget. Och så har vi gått igenom alla reglage och lampor på instrumentbrädan i hennes lilla bil. Och ja, jag kör ju dem hit o dit över stan hela tiden numera. Det svider lite, men jag gör det och jag har inte en enda gång någonsin tagit upp orättvisan som bet så hårt och gjorde så ont i mitt unga hjärta (och plånbok).
Men man kan ju undra vad syskonet tyckte om föräldraorättvisan; hon höll med om deras resonemang. Precis som några år senare när de köpte en bostadsrätt till henne, medan jag förstås fick ordna finansieringen av min bostad helt själv.