Imorse var det glashalt och mörkt, både Dante och jag fick trippa fram. Sen när det ljusnade så skulle vi leka en stund med Zorro. Men då fick Dante syn på Kasper uppe vid skogsbrynet och smet iväg trots att jag ropade stanna, det hade väl gått bra om inte det dök upp ytterligare en hane, en äldre mycket ilsken terrier kopplad till en hysterisk matte som naturligtvis blev tvärförbannad på mig när Dante rusade fram och började skälla. Vad kunde jag göra?; mer än att be om ursäkt och fånga in honom. Och börja fundera på hur vi ska öva inkallning bättre. Alltså, jag förstår hur rädd och arg hon blev, hjälplöst stående på den glashala gångvägen med sin gamla hund under attack av en vildsint stor svart skällande hund. Fy Dante! Fast mest fy matte som inte såg hundekipaget i god tid.