http://www.glanna.se/Hundsidan/hundar_dra_i_koppel.html
Jag har lånat bilden från sidan här ovan, den innehåller väldigt bra tips om koppelträning. Jag jobbar efter dem med Dante; tjatar inte utan stannar bara, låter honom inte nå det han drar till förrän han gått tillbaka till mig och går lugnt, det ska aldrig löna sig att dra, ger honom stimulans och överraskningar längs vägen och väljer oväntade vägar så han alltid är uppmärksam på matte.
Men, det finns situationer där min existens har upphört i skallen på jycken. Idag kom schäfertiken Kira förbi och Dante och hon lekte en stund tills det dök upp en husse med en stor kopplad hanhund som är rätt ilsken. Jag hann koppla Dante innan han fick syn på honom. Hunden är vän med Kira så hon skuttade ju genast fram till honom och viftade. Dante blev topp tunnor galen, hans tjej!, han ville flyga på honom, slakta honom, bita honom i småbitar eller vad han nu ville, men det var med nöd och näppe jag orkade hålla emot.
Känns ju sådär och väldigt långt från det beteende vi tränat in när det kommer stöddiga hannar; då sätter sig Dante ner intill mig till dess de passerat. Det fanns inte på kartan för Dante idag, han ville slåss om Kira gissar jag. Det var inte på nivån där jycken är ursinnig och tokskäller och bits för att komma loss, men han drog och slet allt vad han orkade. Jag gapar inte i såna lägen, jag säger nej tydligt och skarpt, men sen är jag tyst och håller bara emot tills Dante ger sig och vi kan vända bort och börja gå. Jag har lärt mig att en hund inte gillar att vara den som får lämna en möjlig fight först, att det känns som en förlust, så vi brukar när det går stå kvar tills antagonisten är utom synhåll.

Dante fortsätter sukta efter husse. Gnäller och tjurar. Sitter i fåtöljen. Fasanhonorna är tillbaka. Försöker få honom intresserad av fågelskådning genom glasdörren i köket utan att lyckas. Vi mötte grannen två hus bort imorse, hon som är gift med han som i barndomen(min) fyllde kindtänderna (mina) med amalgam trots att det inte var hål; i förbyggande syfte. Grr. Den oskyldiga tandläkarhustrun tyckte det var dags att komma fram och presentera sig: nästa söndag har vi bott här i två år. Hon var förvånad över vår fina hund, den hade hon inte sett att vi hade. Jag gick hem med ett ganska stort frågetecken i skallen; i somras mötte jag o Dante henne i skogen nästan varje dag och hejade. Det är hon som är den vitklädda motionsdamen med grav fästingskräck. Men jag antar att Dantes tillväxt och min gubbkeps har förvandlat vårt hundekipage till oigenkännlighet. Eller så var hon så upptagen med att spana efter fästingar att hon bara liksom noterade oss i ögonvrån.
Idag ska jag ta tag i en sån där grej som retar en, men som är relativt enkel men ändå lite bökig att åtgärda; tömma döda insekter ur taklamporna. Tror jag gjorde det på sensommaren men den här milda hösten har bidragit med påfyllning.