Direktlänk till inlägg 2 december 2014

Om att leva nu, ta sig vidare och inte låta bitterheten råda

Av ohejdat - 2 december 2014 22:04

Det här blir ändå ett lite bittert inlägg. Vissa särskilda dagar poppar det här gamla såret upp till hudytan och värker liksom till. Men jag är samtidigt stolt över mig själv.
Så här var det; min syster skulle ta körkort och åttiotaggarna som väl var typ fyrtiotaggare på den tiden, betalade generöst hälften av hennes körlektioner. Det blev två omgångar om ca 25 lektioner, eftersom syrran inte fixade att köra upp efter första omgången. Hon la det hela på is och fick sedan börja om från början ett par år senare.
Fyra år senare var det min tur, medan jag pluggade och levde knapert på studielån i Göteborg. Lyckades klara kortet på första uppkörningen efter 20 lektioner och ringde stolt hem för att meddela resultatet och tala om vad hälften hade kostat. Pappa harklade sig och sa att de inte var beredda att betala någon del av mitt körkort alls, eftersom jag flyttat hemifrån och då gällde liksom inte erbjudandet längre (syrran hade iofs hunnit både flytta ut och flytta hem några gånger under hennes utdragna och omfattande körkortsövningar). Jag blev så paff, det var förstås kännbart att inte få pengar till den magra studentkassan, men mest sved orättvisan. Jag svor att aldrig skjutsa de elaka snåljåparna en meter ... Det löftet höll jag i åtminstone tjugo år.
Idag har jag haft körlektion med Ma, hon är rädd att köra in i garaget. Och så har vi gått igenom alla reglage och lampor på instrumentbrädan i hennes lilla bil. Och ja, jag kör ju dem hit o dit över stan hela tiden numera. Det svider lite, men jag gör det och jag har inte en enda gång någonsin tagit upp orättvisan som bet så hårt och gjorde så ont i mitt unga hjärta (och plånbok).
Men man kan ju undra vad syskonet tyckte om föräldraorättvisan; hon höll med om deras resonemang. Precis som några år senare när de köpte en bostadsrätt till henne, medan jag förstås fick ordna finansieringen av min bostad helt själv.

Allmänt

Dela

Heytezz

2 december 2014 22:11

Förstår din reaktion. Har själv vart med om att föräldrar tydligt skiljer på behandlingen av sina barn. Underligt.

http://Heytezz.bloggplatsen.se

ohejdat

2 december 2014 22:31

Ja, det är nog ganska vanligt. Fast det viktiga är nog att komma vidare. Annars har de ju förutom att blåsa en också lyckas ge ens tillvaro nåt som gnager och skaver.

Heytezz

2 december 2014 22:45

Jag håller med dig. Lade själv allting bakom mig för något år sen. Ibland vill det göra sig påmint men det hjälper att påminna sig själv om hur mycket bättre man mår när man inte kämpar för att duga till andra, utan bara fokuserar på vad som gör en själv lycklig ;)

http://Heytezz.bloggplatsen.se

ohejdat

2 december 2014 22:57

Det låter bra Heytezz, bra gjort!, som det finska ordspråket lyder: "livet är kort & döden jävligt lång"; den lilla korta stund vi får här ska man inte slösa bort på dumheter.

Humlan

3 december 2014 09:57

Känner också igen det. Skillnaden för mig är att syskonet ser det och försöker (som vuxen) göra något åt det.

(Och så ska man ställa upp nu, oavsett hur man själv mår/har tid.)

ohejdat

3 december 2014 10:37

Ett klarsynt syskon är uppskattat Humlan. Ja det ska man och helst ställa upp med kort varsel, i utökad omfattning än vad som planerats och gärna en annan tid som bättre passar de upptagna pensionärerna,

Victoria

3 december 2014 11:24

Låt mig gissa genom att vifta med näshåren. Du är storasyskon.

Ledsen, men sådant skitbeteende är inte okay. Inte från föräldrar, men absolut inte från syskonet. Jag blir så arg så jag får armsvett.

http://www.fitterbittan.se

ohejdat

3 december 2014 11:38

Faktiskt inte, syrran är fem år äldre, men hon är biologiskt barn, jag är adopterad. Då har vi nåt gemensamt Victoria; min armsvett stinker aldrig så illa som när jag blir riktigt arg eller upprörd; puh! inte ens Biotherme tår på den.

Victoria

3 december 2014 12:23

Och det blev ju bara värre. Hjälper det ömma syskonet till på samma sätt? Annars känner jag spontant att jag hade mått extremt mycket bättre av att bara lägga allt bakom mig. Inklusive allt hjälpande och daltande och låta syrran ta hand om rubbet.

Jag vet, det är inte så enkelt. Men det finns nog inget som är så armsvettsframkallande som just syskonorättvisa.

http://www.fitterbittan.se

ohejdat

3 december 2014 13:06

Alltså; hon kan inte fixa som jag, jag får betalt numera så det känns faktiskt ok.
Det gjorde det dock inte när vi var barn och bodde hemma och jag fick laga frukost, tömma diskmaskinen, handla och rasta hunden, medan hon satt på rummet och läste Veckorevyn o Starlet. Det hette att hon pluggade och att när jag blev lika stor som hon skulle jag också behöva studiero. Problemet var dock att då saknades en lillasysterpiga, så det blev liksom aldrig så.
Usch vad jag låter självömkande! Jag är så glad och tacksam att jag är jag och inte hon. Och jag njuter av mitt liv.

Victoria

3 december 2014 16:45

Inte ett dugg självömkande. Jag känner igen mig. Och det går OFTAST bra. Sen har jag ungefär en dag per år som det inte går ett dugg bra och då blir jag arg. I mitt fall är jag storasyster samt dotter från fg äktenskap. En (halv)lillasyster (fast det känns inte så) och en styvmor. Nåja. Den perfekta familjen existerar inte på riktigt, men det innebär inte att man inte får lov att bli skitarg och ledsen över vissa saker.

Jag är nöjd med mitt liv jag med. Eller ja, det sistnämnda var väl att ta i ;)

http://www.fitterbittan.se

ohejdat

3 december 2014 17:15

Det är rätt bra; en sopig dag per år, måste va samma dag som man får käka ostbågar o dricka läsk.

Länken blev till min inloggning.

Kommentarer (0)

Av ohejdat - 4 maj 2017 22:26

Här hittar ni mig i fortsättningen: www.ohejdat.com Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt. Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...

Drog snabbare än Zorro:

Kommentarer (1)

Av ohejdat - 4 maj 2017 22:00

Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...

Jag ger upp Bloggplatsen.

Kommentarer (2)

Av ohejdat - 4 maj 2017 19:43

Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen. Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...