Efter fem timmar på jobbet bunkrade jag sprit till åttiotaggarna och for hem. Här har jag tvättat handdukar, kläder och köksmattor. Mattorna tog en del stryk vid diskmaskinsövningarna igår. Och torkat strimlad lever under professionellt överinseende av slutkund; Dante kommer alltid och provsmakar en bit när han hör att jag vänder skivorna/slamsorna på plåtarna. Sen har vi gått lång skogspromenad och skuttat i pölar. Dante hittade givetvis en rejäl grop med lerigt vatten. Tömde dammen under tiden en bit och skurade kanten från alger, mina provstickor säger att vattnet faktiskt är helt ok trots grumlighet och trådalger. Fiskarna har ännu inte fattat att det är dags att gå och lägga sig, de simmar runt och kikar efter eventuella godbitar, om än lite långsammare än vanligt. Har dragit upp pumpen och baxat upp filtret (det här kommer jag faktiskt inte orka när jag blir äldre). Sen har jag lagt i och kopplat in vinterpumpen som inte cirkulerar nåt vatten utan bara pyser in luft. Efter det en avfrostning av köksfrysen som verkligen var dags (=när snö och is tar mer plats än maten), åsså laga en köttfärs&vitkålsgryta och koka lite mer rosa äpplemos. Rengöra filter, pump och slangar får bli en annan dag, det regnade och blåste så elakt idag. Grannen kom förresten med vår post och i vår låda låg istället nästa grannes post, han måste varit disträ idag vår brevbärare; kommit ur fas på nåt vis. Men det är ju trevligt att säga hej till snälla grannar, vi ses inte så ofta vinterhalvåret.

Imorse vaknade jag av telefonen och blev inkallad för det var två sjukanmälda.
Bara å hoppa i brallorna å ge sig iväg då efter en kattatvätt.
Nu är jag hemma igen och pustar ut. Ska ta upp dammpumpen och göra rent filtret och lägga i vinterpumpen. Lagom tungt och slabbigt jobb. För det behöver bli gjort; nästa vecka är vi ju iväg till solen, på Halvans jobbs årligen återkommande konferensresa där familjerna får följa med om man är beredd att betala själva flygresan. Veckan därpå kan det ju vara vinter och is på dammen med tanke på hur hastigt vädret växlat i höst.
Vi ska till nåt nytt/nyrenoverat hotell mittemellan Puerto Mogan och Puerto Rico på Gran Canaria. Det brukar vara såna där barnvänliga ställen med all-inclusive så man som medelålders barn- och barnbarnsfri ser till att hålla sig undan som mycket som möjligt; äter frukost sista kvarten, badar inte i poolen och äter ute varje kväll. Allt för att slippa mingla med gapiga ungar som smetar gratisglass överallt, medan deras vältatuerade föräldrar istället smetar sololja på varandra och gratisölen ljumnar i plastglaset.
Så jag har spanat in trevliga restauranger runtom stället på internet. Har ni tips så blir jag förstås glad. Förutom recensionerna på TripAdvisor så har jag ett trick för att räkna ut om jag kommer att gilla ett ställe:
Deras placering på "balsamicocremeskalan".
?
Jo,alltså hur mycket kluttande med spritsflaskan har de ägnat sig åt på hemsidans matbilder. Är det balsamico på alla rätter (jo, det är sant, jag har sett sånt). Verkar balsamicon tillföra nåt mer än ett mönster på tallriken och till sist är det nån som helst estetik bakom?
Fattar ni?
Kolla mina pedagogiska exempel:
Bild ett är en typisk varningsflagga: planlöst pruttande med flaska resulterar i ett fult mönster (man ser hur stressad o oinspirerad kocken varit), medan bild två ger hopp om en genomtänkt komposition både smak- och utseendemässigt.
Hur gör ni när ni väljer restaurang?

Diskmaskinen har bråkat av och till och alltmera till den senaste tiden.
Efter ett antal timmar kravlande och krypande samt flera fruktlösa försök (misstänkte länge en bit hummerskal som satt i impellern), blev det till att dra ut aset och se vad som eventuellt ville lossna från avloppsslangen: ut kom ett halvt pistagenötskal. Det verkar ha funkat som ett litet pessar där i slangen och hämmat flödet. Hur det lilla stenhårda skalet tagit sig förbi silen och genom pumpen är omöjligt att förklara.
Och på plasttråget under maskinen låg två torra musätna räkhuvuden som nån liten försigkommen gnagare lyckats leta upp i sophinken och dra iväg med till ett varmt och tryggt ställe långt ifrån en nyfiken hundnos.

En kaffe i fulmuggen i morronmörkret. På lördagar har vi sovmorgon och börjar halv åtta.
Igår var dagens bästa fråga om ett vitt vin med tre katter på?: vi enades om att det var en annan djurart.
Sen hade jag fyra olika sällskap som skulle ha hjälp med vinval till vildsvin.
Igår var också en oväntat intensiv dag, lite dan före midsommarkänsla. Full rulle, långa köer och tomma hyllor. Så det blir fullt ös medvetslös med å fylla på till öppning idag. Förresten varför ska alla börja så tidigt med allt? Glögg i oktober.

Njut av er höstlördag, nästa helg blir det vintertid igen. Fast då är jag nån varmare stans :-)

Halvan undrade igårkväll varför vi inte dricker en liten kopp kaffe på kvällarna. Inatt halv två visste jag varför. Strax efter fyra visste jag fortfarande varför, medan jag kunde höra de gamla vanliga piposkriksnarkningarna från sovrummet ifrån min plats i bingen i gästrummet.
Det var ju gott förstås med en skvätt kaffe och rom till tarten, men priset för högt. För nu sitter jag här med morgonkoppen håglös och med sömnskrynkligt ansikte. Idag blir det dubbla pass, först flaskgympa och sedan fredagsrush till stängningsdags; kollegorna är förkylda. Vill förstås slippa ta med mig nåt sånt till Kanarieön...

Nåja, nästan. Det här är min variant. Hur den egentligen ska se ut får ni bildgoogla på.
Man ska nog utgå från större äpplen, än pyttesmå "pallade" Oranie från ett gammalt risigt träd på hundstranden. Vi gick förbi en tomt som var översållad med bamsestora Gravensteiner under det gamla äppleträdet. Var lite sugen på att ringa på och erbjuda mig plocka undan all fallfrukt om jag fick ta med ett gäng hem. Då hade nog tarten sett lite snyggare ut.

En del löv gör det snyggare än andra.

Tror både jag och Dante var rätt nöjda med att det bara låg en brutalt sönderbiten vattenflaska kvar i hundgården när vi kom dit, att ägaren till tänderna som åstadkommit dessa perforeringar förmodligen var hemmavid (och kanske ägnade sig åt att nagga husses hålkakor eller hålslå mattes pärmdokument?).
Iallafall så dök 4-årige Elvis upp, en rejäl bit boxer med givetvis dreggelfyllda mungipor. Och de hade riktigt kul; Dante och Elvis, for efter varandra medan hussen och jag pratade hundfoder och hundsjukdomar. Elvis hade varit hos veterinären redan 36(!) gånger när han blev 44 månader. I somras hade han lyckats bli ormbiten dessutom, utan att matte o husse upptäckte det förrän dagen därpå. En riktig överlevare alltså och definitivt en älskad familjemedlem.
Dante blev en snarkande soffkringla av ren utmattning bums vi kom hem igen.
Själv har jag säng- och soffpotatisat mig efter flaskgympa och hundrastning i förhoppning om att hälsporreeländet ska ge med sig. Har ju försökt all trick nätet föreslagit nu, utom tejpning.