Tror både jag och Dante var rätt nöjda med att det bara låg en brutalt sönderbiten vattenflaska kvar i hundgården när vi kom dit, att ägaren till tänderna som åstadkommit dessa perforeringar förmodligen var hemmavid (och kanske ägnade sig åt att nagga husses hålkakor eller hålslå mattes pärmdokument?).
Iallafall så dök 4-årige Elvis upp, en rejäl bit boxer med givetvis dreggelfyllda mungipor. Och de hade riktigt kul; Dante och Elvis, for efter varandra medan hussen och jag pratade hundfoder och hundsjukdomar. Elvis hade varit hos veterinären redan 36(!) gånger när han blev 44 månader. I somras hade han lyckats bli ormbiten dessutom, utan att matte o husse upptäckte det förrän dagen därpå. En riktig överlevare alltså och definitivt en älskad familjemedlem.
Dante blev en snarkande soffkringla av ren utmattning bums vi kom hem igen.
Själv har jag säng- och soffpotatisat mig efter flaskgympa och hundrastning i förhoppning om att hälsporreeländet ska ge med sig. Har ju försökt all trick nätet föreslagit nu, utom tejpning.