När jag var ung så jobbade jag en sommar i hemtjänsten ute på den stora halvön utanför Glosoppestan som är fylld av stora åkrar och hagar. Åkte gammal rostig Audi 60 mellan gårdarna och höll ordning på gamla bönder. Malde deras ko till färs på handdriven köttkvarn, plockade ner innanfönstren och ställde dem i ladan, slog ut slaskhinken i dikeskanten, drack kokkaffe ur krackelerad kopp och skurade trasmattor på bryggan.
Antagligen väldigt långt från vad hemtjänsten får lov att göra nuförtiden.
En klient avvek från de övriga. Han var konstnär. Drabbad av reumatism, böjd och krokig med fingrar som fågelklor. Bitter och butter och alltid ensam. Skulle ha sin filmjölk med rätt mängd blåbär och banan skivad i rätt tjocklek. Muttrade mest och hälsade knappt.
På den tiden var det rejäla och händiga äldre kvinnor och så jag den lilla starka och glada snärtan i hemsydd klänning. De visste hur jobbet skulle skötas och bekymrade sig över hur jag skulle klara av det. Fick inte vara med på deras personalmöten, de var för den ordinarie personalen. Men en gång råkade jag komma förbi för att hämta en nyckel och hörde hur de satt och oroade sig över konstnärens plötsliga ointresse för sin personliga hygien som han alltid varit så noga med. Han ville inte bli tvättad på morgonturen längre.
Nä, visste väl jag det; för han ville bli tvättad varje gång jag stack in näsan hos honom, vare sig jag kom med matkassarna eller egentligen skulle dammsuga. Då skulle den röda plastbaljan med noggrant tempererat vatten och den våffelvävda handduken fram tillsammans med den stora mjuka tvättsvampen med upplöddrad Barnängens på. Så satt han tyst och framåtlutad på sin stol medan jag försiktigt gnuggade hans krumma rygg och tunna axlar. Han blundade och njöt, vem rörde väl honom annars?
Jag sa inget till tanterna, tänkte de kanske skulle tro att det var nåt olämpligt med det hela. Men jag fortsatte putsa gubben varje arbetsdag den sommaren.