Japp, jag är väl en dramaqueen.
Ellen Ekman tecknar lilla_berlin
Bara å följa och förnöjas och drabbas av insikter.

Vi tog oss igenom veckans åttiotaggardag ovanligt smärtfritt.
Har lagat fyra portioner av vardera tre middagar; fisk, färs och karré. Hurra tyckte Ma eftersom snälla dottern kommer hem torsdag till söndag. Ja hon är alltså snäll, men laga mat det kan hon inte, hon gör det ungefär på samma vis som hon kör bil; ryckigt och knyckigt. Typ full fart på plattorna och så lite fettskräck på det.

Sen belönades Dantes tålamod med en tur till stranden, men vår nya bekantskap; den kaxige rottweilern Goliat var inte där fast Dante snokade och nosade överallt efter honom.

Jag har tänkt en del på ensamhet senaste tiden. Inte på att VARA ensam utan på att KÄNNA sig ensam. Att vara ensam en vardagsvecka när Halvan är i Långtbortistan är rätt gött. Man förfogar över menyn (inga otacksamma kommentarer om att hemslagen bearnaise inte passar till ryggbiff) och över fjärrkontrollen (inte fem avsnitt i rad av Morden i Midsomer). Dessutom vinner han på att ibland betraktas på avstånd. Och man slipper vara med och jaga Pokémonster varje jävla gång man förflyttar sig tillsammans. Nä, det är riktigt härligt att få vara ensam som kontrast då och då. Inte alltid.
Men att känna sig ensam. Det gör jag egentligen bara tillsammans med andra. Men med fel andra. Andra som inte alls tänker som jag. Andra som man inte kan delge sina reflektioner för man vet att det inte finns nån bland dem som tänker som jag. Som igår på ergonomiutbildningen på jobbet, det poppade upp kommentarer i skallen hela tiden, men jag fick liksom "fisa" inåt. Eller på kontorschefsmötena i min gamla supergiriga gubb-bransch, eller vid min barndoms brackiga familjemiddagar eller i min Jantelagsstyrda högstadieklass (det fanns dock två tjejer i parallellklassen som jag kunde hänga med).
Ibland har jag tänkt att jag känt mig ensam för att jag VILL det, att jag väljer ett utanförskap, men riktigt så enkelt är det nog inte. Det är roligt och stimulerande att känna gemenskap. På Facebook är jag "vän" med en massa typer från olika sammanhang i mitt liv (de flesta skulle nog inte offra mer än ett hej om vi möttes om ens det). Ofta får jag väldigt elaka ingivelser och närapå begåvat sarkastiska uppslag till kommentarer till deras tråkigt skrytiga och präktiga inlägg, ja deras skyltfönster mot världen. Men jag hiar mig. På Instagram är jag mycket mera nöjd med vad som presenteras, jag har valt att följa ett gäng begåvade outtröttliga feminister, några seriösa vinkännare (som inte bara skryter med dyra pavor), ett gäng skojfriska hundägare, några kändisar som t.ex Nino Ramsby (fantastiska foton), Stefan Sundström (som varvar samhällskritik med tomatodling) och Carina Lidbom (hon hittar alltid extraskojiga skämtbilder samtidigt som hon kämpar mot cancer). Egentligen skulle jag kunna lägga ner Fejan, det gick väldigt bra att ha en Facebookfri månad i somras. Och bara köra IG, där jag känner mig befrändad (eller vad säger man?) och inspirerad av dem jag följer. Är det nån som känner igen sig? När man känner sig alltför ensam, där man bor, i sitt äktenskap, på Fejan, i sin förening, på sitt jobb, ja då är det dags att göra nåt åt det va? Livet är kort och döden lång.

Ljuv musik i lurviga öron.
Och förmår väcka en ur den djupaste sömn.