Igår skrev jag ett inlägg om bittra aperitifer och chockade kollegor (jag råkade nämna att jag tågluffade när jag var sexton, alldeles för ungt tydligen). Det bara försvann. Igen. Ibland verkar det som om det är dags att flytta från den här bloggplattformen.

Idag är det Halvans och min bröllopsdag. Tror det är den åttonde i ordningen sedan vi sa ja i ett fönsterlöst rum på ambassaden i Tokyo. Vi ska till Stockholm och se favoriten Leif Andrée på Stadsteatern och äta söndagmiddag på Prinsen. Dante ska hänga med herr och fru Martini. Då vankas nog en å annan köttbulle.

Imorgon börjar en hektisk butiksvecka. Att det är knökfullt i butiken med kunder; det bekymrar mig föga, utan att det är så fullt på lagret; man har ingen svängradie alls för trucken och måste flytta runt på alla pallar för att komma åt något som en kund tålmodigt står och väntar på. Det är därför vi ser lite svettiga ut i våra mcdonaldskostymer.

En vecka som kommer bli välkryddad med en gnällig åttiotaggarmamma som redan ringer hysteriskt och fyller min telefonsvarare: "kan du köpa cigaretter och komma senast lördag med dem", "har du nån lucka imorgon så du kan hämta hämtmaten jag beställt till oss", "kan du skjutsa mig till optikern", "du får inte glömma handla åt oss på Bolaget före jul", "du kommer väl som vanligt på måndag" (nej, som jag sagt tre gånger och skrivit i hennes almanacka: jag får klämma in servandet mellan arbetspassen. Ni vet Askungepartiet i Kalle Ankas jul; när musen Gus beklagar sig över hur styvmodern och styvsystrarna kör med henne: det handlar om mig.

Men först en rolig bröllopsdag med hjärtegrynet.