Hemma på lunchpust.
Drog ut jycken på tur halv sex imorse, väckte Halvan och stack på flaskgympa.
Skulle somna på stubben om jag lade huvet på kudden nu.

Det var förstås väldigt bra det där Lucas Svensson totat ihop om Leif Andrées uppväxt och vuxna liv och givetvis framfört så trovärdigt och hudlöst som bara Leif kan göra på Stockholms Stadsteaters lilla scen. Tillsammans med en gitarrist; Susanna Risberg som nog är det mest introverta man kan se på en scen, men hon spelar förstås bra på alla sina gitarrer. Leif har ingen scenografi alls, mer än några trädstammar att förflytta sig runt. Men det gör inget, för det här är en hyllning till berättandet. En berättelse vi får illustrera själva, en grym historia om våld, fylla och utsatthet.
Ingen teater att gapskratta åt, men bli berörd, upprörd, medkännande och ibland igenkännande. Så gå och se den som har tillfälle.