Inga små spöken och monster har synts till ännu. Vågar kanske inte gå förbi min läskiga zombiepumpa på förstubron, den verkar både rutten och möglig i hela munhålan redan. Priset man får betala för den milda hösten; snabbt skrumpna pumpor.

Bakom pumpan står herr Tanuki förresten, en mårdhund i keramik hemsläpad som handbagage från Japan. Där är han symbol för förmågan att njuta av livet; en glad och pigg filur med stor mage, stor pung, sakeflaska och rejäl solhatt. Brukar stå som "inkastare"utanför barerna i Ikebukoro.

Jaha, som om jag brydde mig. Eller, jo; lite. Och Halvan är i Stockholm och ser sitt Djurgården spöa Sundsvall.

Moneybrother: Anders Wendin, som hade sin hittills musikaliska höjdpunkt som Pengabrorsan 2006 då han gav ut en skiva med svenska tolkningar av kända låtar*, stod på scenen igår.

Han sjöng sin roll i huvudsak (som djävulen), vilket var rätt bra eftersom hans sätt att framföra talade repliker stannade på amatörteaternivå. Vi var alltså och såg Frankenstein i en dansk omarbetad tappning från 2013.

Så trist. Tur att musiken var bra, även om djävulen mest fick skriksjunga så orden gick förlorade. Men det var en seg svårtuggad moralkaka som serverades. Mest om vänskap, äregirighet och avund med kraftigt höjd pekpinne.

Dante var glad när vi kom hem, han hade den där minen; "vad var det jag sa; slösa bort timmar på det där, när ni kunde hängt här hemma med mig"


*min favorit från Pengabrorsan är hans version av Tom Waits "Downtown train"

Igår var en sån där dag då folk ägnade sig åt att trampa på mina nerver. Ett tag var jag under attack från tre olika håll samtidigt via telefon, sms och röstbrevlåda.

Jag önskar jag kunde hitta ett förhållningssätt som höjde mig över irritationsnivån. Hur gör man?

För jag fattar att det inte är nån idé att önska att de ska sluta klampa runt med sina spikskor och holländska träskor.

Men jag vill hitta ett sätt att inte bry mig. Alltså inte ett sätt som gör mig förstående och medkännande, utan lite mer förhärdat distanserad. Går det att lära sig?