Jag bryr mig sällan om att personifiera saker. Men en sak ligger mig varmt om hjärtat; ringsignalen på min mobil, den har jag haft sedan det gick att välja en annan ljudfil än nån av de förinställda signalerna. Och nu har jag lyckats putta över den till denna guldlur.

Här klingar signaturmelodin till "Albert och Herbert" igång när nån vill mig nåt; komplett med regn, hästskoklapper på kullersten och klarinett (är det väl?). Den blir man glad av.

Vad har ni?

Men en massa appar återstår och på nåt vis har jag lyckats återskapa en massa bortstädade appar. Men mailen funkar och kalendern och sms:en. Får väl testa att ringa också.

Pillar för första gången på nya telefonen. Va stor den är 6S, får ju inte plats i fickan på min favoritjeansskjorta.

Lyssnade igår en kort stund på vännens/föredetta kollegans måndagsmorgonstelefonsamtal; en snubbe som köpt allt lösöre från ett dödsbo där bouppteckningen inte är klar, men ändå vill tömma huset på grejer nu, Nu, NU. En budgivare som rundat mäklaren och tycker sig ha kommit överens med säljaren trots ett annat högre bud. En svärmor som ska medfinansiera ett köp och vill stå med som delägare. En säljare som inte vill bekosta ett eventuellt vite för en svartbyggd tillbyggnad; på typ femton tusen, trots att budgivningen skickat upp priset på huset nästan en mille från utpriset.

Ja du ser, utropade väninnan; det är så fantastiskt med alla dessa olika sorters människor!
Själv hörde jag faktiskt bara en sort: representanter för en av de sju dödssynderna: girigheten.

Smultronkrukan i höstskrud, är det inte lite konstigt med alla revor som verkar frodas i vattnet?

De var här och grävde igen redan vid sjutiden imorse. Jag hade ju en massa ben som skulle ner!