Den här lulla klematisen blommar för fullt. Trots att det är den fjärde november och mina åttiotaggares femtioåttonde bröllopsdag. Den vet väl inte bättre efter sin taskiga start i livet: den lilla valpen Dante bet av den jäms med marken vid planteringen i juni. Nu ligger den stora valpen Dante och vägrar gå in efter eftermiddagsrastningen; han ligger hellre ute och tuggar på en diskborste full med alger från dammen.

Den här killen hänger med huvet för att den här laxbiten inte hamnade i hans matskål idag heller. Dante går igång på laxen jag gravade till helgen (passar väl extra bra allhelgonahelgen tycker jag). Han bevakar och bevekar; snälla ge mig!

Matte gillar att hänga i rastgården. Dante tycker inte det är lika kul. Om det inte är nån mer hund där förstås, han går å kikar om det inte är nån på gång utanför staketet; men nä, då blir det lydnadsträning igen, såå tråkigt , han kan ju allt det där.

Halvans snarkskena funkar. Det är faktiskt fantastiskt. En ganska mjuk plastbit som man får forma till med hett vatten och sen får två människor (och en hund) ostörd sömn hela natten. Helt tyst har han inte blivit, men jag hör hur andetagen blivit djupare och lugnare. Det trodde jag inte. Halleluja!

Testar att gömma leverbitar under Dantes fleecefilt. Han fiskar upp dem genom filten, inte genom att krafsa undan filten, utan verkligen genom. Tur det var rätt många hål i den redan.

Vilken sabla tur att förre ordförande Stålberg i Swedbanks styrelse tog sig tid att maila mig.

Min äkta halva saknar bloggen säger han. Antar att det beror på att han nu måste uppdatera sig om sakernas tillstånd genom att prata med eller fråga makan saker. Mycket mera bekvämt att läsa blogg parallellt på skärmen intill Candy Crush (ja; han har dubbla skärmar här hemma OCH en iPad Air). Bloggar väl på då; kan ju va ett sätt att hålla mitt numera något dämpade humör uppe eftersom jag är allergisk mot gnällbloggar (skulle väl i så fall klassificeras som en autoimmun sjukdom?).
Dante har hälsat på Selma i helgen, den italienska vinthunden. Han har nu vuxit ifrån henne såpass att de inte kan leka längre. Tur Zorro kom förbi idag. De kör ju så det ryker och smäller om käkarna. Och nu är han så trött att han bara orkar slicka lite på märgbenet.