Bilden på den algdiskborstetuggnde barbeten försvann. Ibland tror jag att Dante tror han är en Samojed egentligen, kommer väl vilja ligga och chilla i snön i vinter. Fast det står ju faktiskt så här på Svenska Kennelklubbens rasbeskrivning; "Den var inte rädd för kyla, utan arbetade i vatten oavsett väderlek och årstid."

Grönkålen var slut, du slipper soppa.

Den här lulla klematisen blommar för fullt. Trots att det är den fjärde november och mina åttiotaggares femtioåttonde bröllopsdag. Den vet väl inte bättre efter sin taskiga start i livet: den lilla valpen Dante bet av den jäms med marken vid planteringen i juni. Nu ligger den stora valpen Dante och vägrar gå in efter eftermiddagsrastningen; han ligger hellre ute och tuggar på en diskborste full med alger från dammen.

Den här killen hänger med huvet för att den här laxbiten inte hamnade i hans matskål idag heller. Dante går igång på laxen jag gravade till helgen (passar väl extra bra allhelgonahelgen tycker jag). Han bevakar och bevekar; snälla ge mig!

Matte gillar att hänga i rastgården. Dante tycker inte det är lika kul. Om det inte är nån mer hund där förstås, han går å kikar om det inte är nån på gång utanför staketet; men nä, då blir det lydnadsträning igen, såå tråkigt , han kan ju allt det där.

Halvans snarkskena funkar. Det är faktiskt fantastiskt. En ganska mjuk plastbit som man får forma till med hett vatten och sen får två människor (och en hund) ostörd sömn hela natten. Helt tyst har han inte blivit, men jag hör hur andetagen blivit djupare och lugnare. Det trodde jag inte. Halleluja!