Den senaste mattan, en semiantik Belutch, togs genast i beslag av hundtullen.

När man blir med valp så får man en förskjuten uppfattning om vad som är naturligt att hitta i soffan.

Sista föreställningen av Rickard III på Dramaten. Nästan ingen rekvisita alls, en långsamt roterande snurrscen med en rad svarta stolar där skådespelarna sitter uppradade klädda i svarta byxor och vit skjorta eller svart klänning. Väggarna runt scenen ser ut att vara målade av Basquiat. Salongen är utsåld, full av gymnasieelever, men mössor och hattar, tissel o tassel, mobiltelefoner o allmän tonårsoro. De hänger och vrider på sig, flyttar runt och byter plats, vägrar ta av sig hattar, kollar Instagram och smsar frenetiskt. Uppförsbacke för en skådespelare alltså. Men inte för Jonas Karlsson, han kommer ut på scenkanten före ridån går upp och placerar ut en termos och börjar tala till publiken, med en elegant arrogans där vi alla undrar är det skådespelaren som talar eller är det rollen?
Sedan behåller han greppet om den besvärliga publiken, i nästan tre timmar och när han slutligen erbjudit oss ett kungarike för en häst är succén fullbordad. Alla tokapplåderar och det blir fyra inrop.

Igår då, när vi hade barnvakt så fräste vi iväg till huvudstaden med Halvan som vanligt bakom ratten. Sen en rask promenad till Miss Voon som ligger i Eden Park Hotel vid Humlegården, vilket innebär att vi ätit frukost där, men ännu inte middag. Igår var det premiär då på denna asieninspirerade restaurang. Starten kunde varit bättre, vad är det med hippa restauranger och deras svarta toaletter? Det var ju samma sak på Toso på Götaplatsen i Göteborg, man famlar sig fram och man vet inte nåt om ifall det är rent eller inte (kan ju va det som är syftet). Och sen; ingen krok. Det ska finnas en krok på toaletten, så är det bara. Man ska inte behöva ställa ner sin handväska på golvet. Eller som jag då; hålla den i knät medan bestyren utförs.
Men maten var riktigt bra. Vi delade på kockens urval av sashimi som start, fem sorters fiskar och så rå oxe och ren, med tre såser till (skär igenom alla bitar ordentligt nästa gång). Och drack en flaska Diebolt-Vallois Prestige Brut, vi sparar plåtknappen från korken från varje champagneflaska vi dricker, så jag bad som vanligt servitören om att få korken. Jag bad honom tre gånger. Men han var inte ett praktexemplar av "mindfulness" direkt, så det var öppen kanal mellan öronen kombinerat med ett guldfiskminne, jag fick gå därifrån utan kork i handväskan. Nästa servering var en sukiyaki i soppversion på fantastisk wagyu-biff, då råkade jag fråga vad den ljusa klicken i mitten var; varvid servitören fick för sig att det kunde vara smör och att jag skulle vara laktosintolerant (var väl nån annan lantis vid nåt annat bord som sagt nåt sånt och så råkade fragment av det fastna i guldfiskminnet), så han rusade ut till kocken och kom snabbt lättad tillbaka med beskedet att det var vit tryffel blandat med tofu och soya.
Sen blev det gyoza med oxfyllning och friterad grönkål till. Grönkålen liknade den friterade persiljan man fick till camembert o hjortronsylt på sjuttiotalet, men smakade underbart gott och annorlunda mot förväntad kålighet. Så nu är Halvan med på mina planer att odla grönkål i kökslandet nästa år. Nästa rätt var tempura på bläckfisk och grönsaker, alldeles perfekt frasig och god, även om Halvan saknade såsen de serverar till på Yokohama på Andra Långgatan i Göteborg. Sista rätten var koreansk; ångkokta buns med fläsk och kimchi i, men återigen; det har vi ätit godare på Hello Monkey på Magasinsgatan i Göteborg.
Så då hade vi delat ett fat sashimi och fyra rätter samt en flaska champagne. Var vi mätta? Nej. Var vi nöjda? Ja, för det var faktiskt riktigt gott alltihop. Och så slapp vi sitta proppmätta och dåsiga på Dramaten. Notan slutade på 1600kr, varav 675kr var den ljuvliga drycken och trettio spänn gick till fickan på killen med hål mellan öronen.