Idag mötte jag och Dante en dam i hatt och promenaddräkt på vår skymningsrastning, hon stannade oss och undrade om jag sökte svaren på livets stora frågor och började vifta med en broschyr. Men Dante och jag är redan rörande överens i vår livsfilosofi; "if you can't eat it or fuck it; then piss on it and walk away", fast min version är väl lite elegantare formulerad. Typ; "det är inte de lyckliga som är tacksamma, utan de tacksamma som är lyckliga". Och jag känner tacksamhet varje dag.

Vi tog det lilla lugna imorse för att inte förvärra förkylningen, men en liten lekstund med Zorro ville Dante inte missa. Och så mötte vi "bajsbilen" spm åker runt och tömmer hundpapperskorgarna. Vi fick biologiskt nedbrytbara påsar av föraren. Väldigt lätt nedbrytbara må jag säga; de två första åkte fingrarna igenom när jag skulle plocka upp efter Dante, som tur var hände det alldeles strax ovanför högen.
Nu ligger han och nyser och småhostar. Inget av det vanliga käket går ner; men några bitar kycklinghjärta gick inte att motstå.

Dante är förkyld och ligger i hallen och nyser. Dessutom har han utvecklat en hussekärlek som inte längre tål de vardagliga morgonseparationerna utan protester. Han gnyr, piper och gnisslar; husse kom hem!