Därefter var det dags för Farmers Market, (the original farmers market hävdar de som om bönder inte alltid varit till stan och till torgs överallt), i hörnet mellan 3rd Str och Fairfax. Mer som en enorm foodcourt med krimskramsbutiker emellan. Men ett trevligt ställe att fira Saint Patricks day på. Många grönklädda wannabeirländare flockades kring den tydligen obligatoriska kokta kålen med kokt kött till och den entusiastiske säckpipeblåsaren. Mest kul var det att i smyg kolla in en kinesisk turist försöka hantera kniv och gaffel. Mycket viftande blev det.

Vidare till värsta turiststället, Hollywood Boulevard och ett nytt nöjescentrum där; "Hollywood and Highland". Kitschigt värre med jättelefanter och med obligatorisk turistsysselsättning på plan fyra: fota Hollywoodskylten i bergen. Ute på gatan blev man överfallen av alla som utklädda till Musse Pigg, Batwoman och Spiderman ville ha en dollar om man var dum nog att fota dem. Jag fotade Greta Garbos stjärna istället; hon kunde inte protestera.

Surt när ett långt blogginlägg bara gått upp i rök.
Sammanfattade gårdagen innan jag somnade och publicerade ett inlägg med fjorton bilder, men det försvann som en fjärt i en cabriolet.
Får väl försöka stycka upp det då.
Vi for till Pasadena för att promenera runt i deras välbevarade centrum, där man bevarat gammal bebyggelse och fyllt den med exklusiva boutiquer och lyxiga restauranger. Sådär lyckat. Kolla skyltparaden vid en entré:

Inget vidare välkomnande.
Champagnebarens vinlista däremot, den kunde jag ha satt ihop själv; idel ädla Grand Crugodingar, tur den var stängd.

Sen chillade Halvan i brist på egen jycke med en bronsräv å så drog vi tillbaka till Los Angeles.

Till Langers Deli, världsberömda för sina pastramimackor som folk är beredda att köa för. Nja, för min del, men tokmätt blev man förstås.

Vi åkte upp och förbi Ennis House som är ritat av Frank Lloyd Wright på 1920-talet. Jag knäppte några snabba bilder från bilen. Fanns ingenstans att parkera.
Det här blev ett praktexempel på att det är vägen som är mödan värd. För jag har alltid tyckt att Ennis House sett ut som en bunker på bild och det gör det faktiskt även i verkligheten. Med reservation för att det är från utsidan. Inifrån kan det ju va hur bra som helst. Men vägen dit var kantad av den ena vackrare villan än den andra, alla omgivna av ljuvliga trädgårdar; agave, aloe, doftande jasmin, lärkträd och taklökar stora som frälsarkransar.

Idag har vi kört längs med Mulholland Drive. Och besökt The Getty Centre. Och Santa Monica Pier.
Nu har Halvan huvudvärk och nackspärr och framtida nedcabbade färder och irrfärder ligger i farozonen.

Vi började morgonen med en tidig och väldigt långt från svensk havregrynsgröt kalifornisk hotellfrukost; donuts, muffins och färdigbredda jordnöts- och cheddarkex till iallafall lyxig färskpressad apelsinjuice.
Sedan drog vi iväg, passerade Little Tokyo och gled förbi en massa stjärnor på Sunset Boulevard. Morgontrafiken var inte nådig. Sen uppför Mulholland och ja, jag såg Hollywoodskylten i bergen.

Resten av dagen tillbringade vi på The Getty Center. Fullständigt makalöst ställe, jag tror inte jag nånsin varit på ett så påkostat museum. Det öppnade 1997 och är ritat av arkitekten Richard Meier.

Jag tycker ofta att såna där postmoderna byggnader inte alls är inbjudande och människovänliga, men de här var tillsammans med trädgården otroligt inbjudande och erbjöd alla att hitta sin egen plats.

Kolla in labyrinten i dammen som det centralt placerade vattenfallet mynnar ut i medan man själv förflyttar sig serpentinmässigt nedåt. Många överblommade blomblad att plocka blir det...

Hoppa inte över det här stället om ni besöker LA, ni behöver inte bry er så mycket om innehållet; konsten som själva förpackningen, byggnaderna och parken. Fem stjärnor av fem!

Efter museet var vi hungriga och åkte till Santa Monica för att kombinera Fish and Chips med Pokémonjakt på piren:

Det var inte många som badade ännu, men överraskade många som frivilligt åt blått ovanligt tussigt sockervadd.
Fisken däremot var perfekt tillagad, saftig och lagom salt i sitt frasiga täcke.
Nu sover Halvan bort nackspärr och huvudvärk tills det är dags för en liten kvällsutflykt (hoppas jag).

Igårkväll var vi förstås aptrötta och jetlaggade till tusen. Men samtidigt hungriga. Halvan låg utslagen på sängen och trynade en timma medan jag tjatade på om mat och om att gå och äta mexikanskt. Klockan var sex på kvällen här men motsvarande klockan två på natten hemmavid.
Till slut fick jag med honom till Tacos El Gavilan. Tyvärr var jag så hungrig så jag gjorde tabberas på både encilladas och mulitas utan att fota. Det var riktigt gott och man kan välja på olika köttfyllningar och goda tillbehör som grillad paprika, jalapeños, salsa verde. Det är ingen kedja, men det finns fem restauranger runt Los Angeles, det är charmfaktor noll med starka lysrör och plasttallrikar till latinomusik. Men som sagt; jättegod nylagad mat. Det är smart att ta rygg på nån rutinerad spansktalande gäst och kolla vad man ska lasta på på sin tallrik.
Jag beställde champurrado att dricka till. Gör inte det. Det är en mexikansk kryddig varm choklad som bäst passar till churros, inte till kryddstark mat som blev ännu hetare till den söta och varma drycken.

På vägen hem drällde vi in i en matbutik. Närheten till Sydamerika blev påtaglig; en stor avdelning med chilifrukter, olika färger och både färska, torkade och rökta.
Och kolla här på frukt- och gröntavdelningen:

Hur man använder kaktusbladen har jag inte fattat, mer än att man är dum om man tar i dem med händerna.
Jicama är jamsbönrot och används färsk finstrimlad i salsa, ger inte mycket smak, men en crunschig konsistens.
Själv köpte jag en burk färdigblandad strawberry daiquiri för jag var törstig efter min lite misslyckade champurradostund. Den visade sig vara söt, röd och syntetisk. Vad trodde du sa Halvan. Nu är det väldigt tidig morgon och jag är återigen varghungrig. Funderar på om jag ska ta och poppa ett paket popcorn i hotellrummets micro eller blir Halvan skogstokig då? Köpte en sort som glaseras samtidigt som de poppas.

Hittade skylten när vi körde genom Inglewood. Är det nåt förtäckt snuskigt kanske? Eller är det min fantasi bara?
Nu pustar vi ut på motellrummet och ja; bilen står parkerad precis utanför dörren, precis som i filmerna.

Jag drömde ju om att vi skulle åka runt i en cabbe, allrahelst en Mustang. Gick inte att boka märket från Sverige, bara reservera storleksklass och convertible eller ej. Kön var lång på Avis (man får åka shuttle bus från LAX), men förstås inte som köerna genom pass och tull för att överhuvudtaget komma in i det förlovade landet. Tänk på att ta till gott om tid, man ska tydligen ha minst tre timmar för transfer.
Jag hittade en skånska medan Halvan köade efter bilen, hon var på väg att trassla in sitt hår i flugpapper så jag la mig i lite förstås (man minns ju Allan Edwalls koleriska kamp med Emils flugpapper i Lönneberga). Skånskan var i Los Angeles för att hälsa på barnen. Jag frågade vad de önskat att hon tog med från Sverige; sirap!!!? Jo, till pannkakorna, det var inte lika gott med lönnsirap. Ska till skåningar för att sakna sina sockerbetor och deras förädlade produkter.
Sen fick vi vår Mustang och jag blev himla glad, hästen är så fin, mycket finare fåle än Ferraris. Men hur vi än letade så hittade vi ingen knapp för att fälla ner taket. Inte konstigt visade det sig, det var ingen cabriolet. Så det blev byte. Nu fräser vi runt i en mullrande Camaro. Kylintag på huven och dubbla avgasrör. När taket är nerfällt är bagaget bomfullt.