Aj, aj, aj;
Vi står utan hundpassare i två veckor. Under USA-resan alltså. Måste försöka leta upp nåt hundpensionat i närheten. Som har ledig plats, verkar trevligt och tar rimligt betalt.

Det tog inte många timmar att läsa igenom Micael Dahléns bok. Den var ganska luftig, i dubbel bemärkelse. Och kanske var jag inte rätt publik. Jag tycker mig redan ha förstått hur lycka funkar. Att det är inte en tillstånd man tar sig till, utan det handlar om tillfälliga lyckostunder. Och ju mer man alltid gör som man alltid gjort, desto svårare blir det att komma ihåg vad som hänt. Författaren och jag har samma strategi på restaurang; vi väljer gärna nåt oprövat från menyn. Så jag har ätit rått hästkött i Tokyo, get i kikärtspannkaka på Tobago och stekt kalvhjärna i Wien. Och det blev ju förstås minnesvärda måltider om än inte de mest kulinariska upplevelserna. Micael Dahlén verkar dra paralleller mellan lycka och minnesvärt. Att lycka är det man berättar när man får frågor som "när var du lycklig sist?", "minns du vilken som är ditt livs lyckligaste dag?". Jag själv är mer för att lycka är ett förhållningssätt; när jag gjort ett svettigt flaskpass och precis satt mig i bilen för att åka hem till jycken. När jag sitter här med min kaffekopp och snön yr i den kalla blåsten utanför vårt varma hus. Min lycka är nog nära tacksamheten. Det jag tar med från den snabba genomläsningen är nog hans uppmaning att sprida lycka till andra; att inte glömma bort att säga att man uppskattar någon och inte bara tänka det, de flesta är inte tankeläsare.

Nu läser jag den här:

Tyvärr lär den inte uppfylla kriterierna som bringande lyckostund, den kommer jag inte minnas särskilt länge.
Det är svårt att välja böcker, tur Babel drar igång igen.