Vi lägger om rutten och åker till Las Vegas först istället.
Inte för att vi hoppas kunna börja med att förstärka reskassan vid rouletten, utan för att alla reseskribenter tycker man ska köra kustvägen Highway One söderut; från San Fransisco till L.A Då har man inte den mötande trafiken mellan sig och den bedårande havsutsikten. Rimligt argument eller hur?
Så nu blir det Route 66. Men först ett besök på beachen innan vi lämnar Änglarnas stad. Halvan har precis bokat ett motell halvvägs till den stora spelhålan, i mitten av ingenstans.

Efter trycket på Hollywood Blvd var det ljuvligt att snirkla sig upp till Ennis house genom all inbjudande trädgårdsgrönska, men det lät sig som sagt inte besökas bara kollas in i förbifarten.
Så vidare till LACMA; Los Angeles County Museum of Art. Hade tur i baren och fick ett bord med varsin Äggetfåtölj att sjunka ner i. Det firades med en Kir Royale.

Alla ville fota varandra framför skulpturen "Levitated Mass" av Michael Heizer, ni anar idéen va? Jag försökte i min tur fota de som fotade.

Därefter var det dags för Farmers Market, (the original farmers market hävdar de som om bönder inte alltid varit till stan och till torgs överallt), i hörnet mellan 3rd Str och Fairfax. Mer som en enorm foodcourt med krimskramsbutiker emellan. Men ett trevligt ställe att fira Saint Patricks day på. Många grönklädda wannabeirländare flockades kring den tydligen obligatoriska kokta kålen med kokt kött till och den entusiastiske säckpipeblåsaren. Mest kul var det att i smyg kolla in en kinesisk turist försöka hantera kniv och gaffel. Mycket viftande blev det.

Vidare till värsta turiststället, Hollywood Boulevard och ett nytt nöjescentrum där; "Hollywood and Highland". Kitschigt värre med jättelefanter och med obligatorisk turistsysselsättning på plan fyra: fota Hollywoodskylten i bergen. Ute på gatan blev man överfallen av alla som utklädda till Musse Pigg, Batwoman och Spiderman ville ha en dollar om man var dum nog att fota dem. Jag fotade Greta Garbos stjärna istället; hon kunde inte protestera.

Surt när ett långt blogginlägg bara gått upp i rök.
Sammanfattade gårdagen innan jag somnade och publicerade ett inlägg med fjorton bilder, men det försvann som en fjärt i en cabriolet.
Får väl försöka stycka upp det då.
Vi for till Pasadena för att promenera runt i deras välbevarade centrum, där man bevarat gammal bebyggelse och fyllt den med exklusiva boutiquer och lyxiga restauranger. Sådär lyckat. Kolla skyltparaden vid en entré:

Inget vidare välkomnande.
Champagnebarens vinlista däremot, den kunde jag ha satt ihop själv; idel ädla Grand Crugodingar, tur den var stängd.

Sen chillade Halvan i brist på egen jycke med en bronsräv å så drog vi tillbaka till Los Angeles.

Till Langers Deli, världsberömda för sina pastramimackor som folk är beredda att köa för. Nja, för min del, men tokmätt blev man förstås.

Vi åkte upp och förbi Ennis House som är ritat av Frank Lloyd Wright på 1920-talet. Jag knäppte några snabba bilder från bilen. Fanns ingenstans att parkera.
Det här blev ett praktexempel på att det är vägen som är mödan värd. För jag har alltid tyckt att Ennis House sett ut som en bunker på bild och det gör det faktiskt även i verkligheten. Med reservation för att det är från utsidan. Inifrån kan det ju va hur bra som helst. Men vägen dit var kantad av den ena vackrare villan än den andra, alla omgivna av ljuvliga trädgårdar; agave, aloe, doftande jasmin, lärkträd och taklökar stora som frälsarkransar.