Gör så här med dina musselskal så får du beröm av hovmästaren.
De var överraskande goda, vitlöksstinna och med färsk dragon.

Malacofiskar brukar jag kalla dem, finns säkert nåt mera korrekt namn. Iallafall; de är himla populära här.

Vi befinner oss en å en halv timma från Las Vegas och har nyss tryckt i oss varsin våffla till frukost, spjällen gav med sig till slut.
Halvan håller på att boka hotellrum i spelhålan. Jag har hittat bästa restaurangen redan tror jag ("Mon Amie Gabi" mittemot Bellagio Fountains, fransk meny till bästa spanläget) och så ska vi se knäppaste showen som går just nu; "Zombie Burlesque".

Appropå att jag ibland kan ertappa mig själv med att försöka zooma med fingertopparna på en restaurangmeny:

Jäklar vad de kan äta amerikanerna! Även de som inte vaggar fram med hundra kilo extra barlastfett runt höfterna.
Det här är ribs med macn'cheese, pommes frites och cornbread (smakade sockerkaka).
Om vi fattat hur mycket vi skulle få hade vi inte beställt den här förrätten också:

Det är friterade lökringar, friterad catfish, kycklingvingar och ännu mera ribs.
Inte utan att det liksom kändes bra på nåt underligt vis att Titanics systerfartyg Queen Mary låg förtöjd vid kaj utanför restaurangen. Kände mig närbesläktad med världens sista atlantångare när jag pustade mig tillbaka till bilen.
Tur de la på två bitar morot.

Innan vi lämnade Los Angeles var det dags att besöka ännu en strand; Venice. Nåt bada mer än fötterna blev det inte, vattnet var isande kallt. Men många surfade i de hårda vågorna iförda våtdräkt.
Kanalområdet var så vackert att promenera runt i. Här bor uppenbart kreativa och trädgårdsintresserade människor. Inte utan att jag fick lite längtan och inspiration till trädgården hemmavid även om klimatet där inte är så odlingsvänligt som här.

Jasminen doftade och blommade och jag upptäckte även en blommande bananplanta.

Här skulle jag kunna gå runt och glo på fiffiga hembyggda altaner, avancerade blomsterarrangemang, glömda båtar och lyxig experimentarkitektur i timmar.