Tillbaka i vardag och verklighet.
Sitter med min fula mugg kaffe före gryningen i köket och minns en välstuffad helg.

Igår blev det på håret efter vi varit på utställningarna på Millesgården och sedan Waldemarsudde; att ta sig med bil från Djurgårdsbron till Orionteatern på Katarina Bangata på 45 minuter visade sig vara en närapå omöjlig uppgift och drygt halva tiden gick åt att köa sig fram på Strandvägen. Vet inte om det var julskyltningen på NK eller söndagsöppet på Svenskt Tenn som orsakade det hela.

"Rannsakningen" var som jag anat ett tungt och starkt stycke: nära tre timmar vittnesförhör med judiska fångar som överlevt och med tyskar som arbetat i lägret i Auschwitz. Som alla åtalade hävdade att de inte förstod, inte såg, inte deltog, eller nåja endast en gång. Scenupplägget där vi åskådare sitter tillsammans med de anklagade och vittnena var drabbande. Men upplevelsen gav ändå en smak av skolteater och det är väl för de nya mera historielösa generationerna man hoppas de får spela.
Halvan fick en lite skruvad upplevelse efter föreställningen när vi gick ut (som de första ur publiken som förstod att de inte ville vi skulle applådera efter allt detta svarta); skådespelaren Peter Engman kom rusande och ropade "tjenare, tjenare" och ville skaka hand. Halvan blev ett frågetecken, men fick iallafall veta att han förväxlats med en norsk regissör.

Som avslutning innan bilen for mot Glosoppestan, beställde vi in ett fat sushi på Tezukuri i Hammarby sjöstad, av många ansett som stans bästa sushiställe. Nåja, väldigt trevligt ställe iallafall.

Strax flaskgympa.