Så hur firade ni era fäders dag då?
Levande eller döda.

Jag har alltid vägrat fira, tyckt det varit kommersiellt trams. Men idag fick jag fira åttiotaggarpappan ändå. Eller fira och fira; snarare hissa. Mamma ringde precis när jag tappat upp ett söndagsbad efter tipspromenaden; pappa har ramlat, jag får inte upp honom, du måste komma!
Så vi for dit allihop; Halvan, jycken å jag, tänkte jag kanske behövde ett handtag. Efter trixande och baxande hade vi till slut fått en ganska mörbultad och frusen gubbe i sittande ställning på sängkanten. Hela tiden ackompanjerade av Mas gnäll; jag orkar inte mera, åh så synd det är om mig, jag klarar inte det här...Pa var mera ståndaktig under lyftproceduren trots sin obekväma situation utan kontroll över skraltiga ben och klena armar.
Sen fick jag lyssna på mera mammagnäll medan Halvan roade jycken i trädgården och herrn i huset gjorde morgontoalett (kl 2 på eftermiddagen); att hon såg ut i håret, att hon måste hinna till frissan innan hon skulle till ögonläkaren, att hon var orolig för att hon var på väg att bli förkyld...Jag undrade om vi kunde ta bort mattan som han snubblat på, men nej den ville hon ha kvar.
Sedan trippade jag försiktigt pappaskrutten nerför trappan. På onsdag blir det några handtag uppsatta och det försvinner nog en matta eller två. Ändå.

Ett grått och svart soffår.