Direktlänk till inlägg 11 oktober 2016

På spaning efter Goliat och efter ensamhetens egentliga väsen.

Av ohejdat - 11 oktober 2016 17:46

Vi tog oss igenom veckans åttiotaggardag ovanligt smärtfritt.
Har lagat fyra portioner av vardera tre middagar; fisk, färs och karré. Hurra tyckte Ma eftersom snälla dottern kommer hem torsdag till söndag. Ja hon är alltså snäll, men laga mat det kan hon inte, hon gör det ungefär på samma vis som hon kör bil; ryckigt och knyckigt. Typ full fart på plattorna och så lite fettskräck på det.

Sen belönades Dantes tålamod med en tur till stranden, men vår nya bekantskap; den kaxige rottweilern Goliat var inte där fast Dante snokade och nosade överallt efter honom.

Jag har tänkt en del på ensamhet senaste tiden. Inte på att VARA ensam utan på att KÄNNA sig ensam. Att vara ensam en vardagsvecka när Halvan är i Långtbortistan är rätt gött. Man förfogar över menyn (inga otacksamma kommentarer om att hemslagen bearnaise inte passar till ryggbiff) och över fjärrkontrollen (inte fem avsnitt i rad av Morden i Midsomer). Dessutom vinner han på att ibland betraktas på avstånd. Och man slipper vara med och jaga Pokémonster varje jävla gång man förflyttar sig tillsammans. Nä, det är riktigt härligt att få vara ensam som kontrast då och då. Inte alltid.
Men att känna sig ensam. Det gör jag egentligen bara tillsammans med andra. Men med fel andra. Andra som inte alls tänker som jag. Andra som man inte kan delge sina reflektioner för man vet att det inte finns nån bland dem som tänker som jag. Som igår på ergonomiutbildningen på jobbet, det poppade upp kommentarer i skallen hela tiden, men jag fick liksom "fisa" inåt. Eller på kontorschefsmötena i min gamla supergiriga gubb-bransch, eller vid min barndoms brackiga familjemiddagar eller i min Jantelagsstyrda högstadieklass (det fanns dock två tjejer i parallellklassen som jag kunde hänga med).
Ibland har jag tänkt att jag känt mig ensam för att jag VILL det, att jag väljer ett utanförskap, men riktigt så enkelt är det nog inte. Det är roligt och stimulerande att känna gemenskap. På Facebook är jag "vän" med en massa typer från olika sammanhang i mitt liv (de flesta skulle nog inte offra mer än ett hej om vi möttes om ens det). Ofta får jag väldigt elaka ingivelser och närapå begåvat sarkastiska uppslag till kommentarer till deras tråkigt skrytiga och präktiga inlägg, ja deras skyltfönster mot världen. Men jag hiar mig. På Instagram är jag mycket mera nöjd med vad som presenteras, jag har valt att följa ett gäng begåvade outtröttliga feminister, några seriösa vinkännare (som inte bara skryter med dyra pavor), ett gäng skojfriska hundägare, några kändisar som t.ex Nino Ramsby (fantastiska foton), Stefan Sundström (som varvar samhällskritik med tomatodling) och Carina Lidbom (hon hittar alltid extraskojiga skämtbilder samtidigt som hon kämpar mot cancer). Egentligen skulle jag kunna lägga ner Fejan, det gick väldigt bra att ha en Facebookfri månad i somras. Och bara köra IG, där jag känner mig befrändad (eller vad säger man?) och inspirerad av dem jag följer. Är det nån som känner igen sig? När man känner sig alltför ensam, där man bor, i sitt äktenskap, på Fejan, i sin förening, på sitt jobb, ja då är det dags att göra nåt åt det va? Livet är kort och döden lång.

Allmänt

Dela

11 oktober 2016 22:04

Igenkänning på ca 110% på att känna sig som mest ensam i närvaro av fel personer, och att känna att man därför ofta väljer utanförskap. Men sedan ändå tvingas inse att man inte alls mår bäst av att lämnas ifred i för stora doser.

ohejdat

12 oktober 2016 05:54

Ja, man får se upp så man inte blir alltför utanför, även om man inte känner sig alls med övriga i sammanhanget. Man kan verka lite skrämmande för dem som alltid strävar efter inkluderande och konsensus.
Vi två har ju våra kanaler att nå ut till andra; jag har min blogg och du har ditt fyrfota alter ego på IG som uttrycker dina tankar om tillvaron. Även om jag har få läsare och ännu färre som kommenterar så känner jag en viss gemenskap, kanske inbillad men positiv :-)

Humlan

12 oktober 2016 09:22

Jag känner verkligen igen mig! Ensamheten är en av anledningarna till att jag har tvekat om att flytta ut till radhuset, där är jag ju riktigt ensam och ser kanske inte en människa på en vecka om jag inte tar mig till affären och säger "hej" till personalen ... Men att bita sig i tungan och "stå ut" bara för att ha folk omkring mig tar för mycket energi, så det klarar jag inte heller. Det kan vara svårt det där med balansen.
Facebook är mer läsa än skriva för mig, jag uppdaterar sällan, så även på IG, även om jag ska försöka göra det mer (har funderat på att skicka en förfrågan till dig på IG, där är jag ju ingen humla, men jag tror att du vet vad jag heter eftersom jag kände igen bilden på Dante när ni var på Västkustbesök :-) ) jag gör ju inte så mycket, men gillar att ta bilder.
Jag har bökat lite med en blogg och funderar på om jag ska starta eller inte ... har jag något att säga? Räcker det med bilder på IG? Jag vet inte, men jag kanske smyger igång den och ser om det är roligt. (Dessutom krånglar det med adressen, för att jag klantade till det, och det behöver jag fixa innan jag sätter igång.)

ohejdat

12 oktober 2016 11:26

Om jag får ge ett råd så är nog bloggande på Instagram en bra lösning, då hamnar man i ett flöde hos läsarna och de kan scrolla förbi eller välja att läsa och även bläddra bakåt i mån av tid. Man känner nog mindre press att uppdatera där än på egen blogg. För min egen del är det för många Facebookkopplingar till mitt Instagramkonto, det är rätt många av mina Facebookkontakter/"vänner" som jag inte gärna vill ska hitta min blogg. Men jag ska leta reda på dig på IG via Dante strax.
Råd nummer 2 avseende boendet så kanske du kan provbo lite mer permanent än du gjort hittills? Och verkligen känna dig för. Jag själv hoppas bli gammal i en lägenhet och kunna göra mig av med snöskyfflar och gräsklippare en dag :-) men till dess bor jag gärna med trädgård.

Victoria

12 oktober 2016 10:11

Jag vill se din syrra laga mat för att jämföra med gammelfaster. Ryckigt och knyckigt var bästa beskrivningen jag hört. Gärna ett orimligt antal kastruller i farten samtidigt också, även om det bara skall kokas tevatten.
Och det där med ensamhet instämmer jag bara i.
/ Eremiten

http://www.fitterbittan.se

ohejdat

12 oktober 2016 11:28

Internet är faktiskt ett himla bekvämt plejs för sällskapssjuka eremiter. Puss på dej :-)

Soffi

12 oktober 2016 12:54

Men visst känner man sig ensam, mer eller mindre, i sådana sammanhang som inte 'connectar' / är på samma plan. Total igenkänning på det du skriver! O ensam i relationer - ett faktum, både i yngre åldrar, men kanske ffa (?!) bland oss som är +35.. Fast det kanske eg borde va tvärt om. O som du skriver - lite tid isär kan vara välgörande för hur man ser på en fö välpassande connectande partner. Anar att det nog är många som läser dig som har liknande lakonisk eller sarkastisk humor o som kanske inte alltid 'går hem'.. :-) så då häckar vi här ist o skrattar inombords o gillar!:-)

Kan snälla systern förresten tänkas ordna m något praktiskt övht när hon ändå är i krokarna o äter?!

ohejdat

12 oktober 2016 13:21

Ja! Visst är det bra med internet som ett ställe att hitta likasinnade knäppgökar ;-) på utan hänsyn till tid och plats.
Och vårda den nära relationen är jag ganska dålig på, men lite avstånd då o då är som du säger välgörande.

Snälla dottern brukar alltid komma på nåt projekt att sätta igång och lämna följderna av det till mig. Hon är mycket för att rota runt överallt i barndomshemmet. Själv sparar jag på "döstädningen" och satsar på sånt som gör att taggarna lyckas hålla näsan ovanför ytan, typ röjer kylskåp och bär ut sopor. Sist hade hon väl fixat ihop ett gäng astunga sopsäckar med kläder som jag skulle lämna till Röda Korset, just den gången var RK väldigt likt stadens sopstation; jag kunde bara inte med att lämna in dessa enorma mängder inrökta och källarfuktluktande kläder till välgörenhet.

Soffi

13 oktober 2016 05:57

O det var nog RK tacksamma för! Tycker du riktar in dig på helt rätt nivå - försöka underlätta livet här o nu. Även om jag inte riktigt förstår hur du orkar hålla liv i dina goda intentioner genom allt drama ;-). Det kräver ett stort o överseende hjärta...
O dramat har ju dessutom ett stort o ibland igenkännande underhållningsvärde. ;-)

ohejdat

13 oktober 2016 08:05

Huvet på spiken Soffi; det blir lättare att stå ut med dramat när man kan samtidigt tänka på underhållningsvärdet :-)

Länken blev till min inloggning.

Kommentarer (0)

Av ohejdat - 4 maj 2017 22:26

Här hittar ni mig i fortsättningen: www.ohejdat.com Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt. Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...

Drog snabbare än Zorro:

Kommentarer (1)

Av ohejdat - 4 maj 2017 22:00

Häng med till: https://wordpress.com/post/ohejdat.wordpress.com/4 ...

Jag ger upp Bloggplatsen.

Kommentarer (2)

Av ohejdat - 4 maj 2017 19:43

Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen. Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...