Igår var det som om den syriska flyktingkatastrofen började. Som iallafall pågått i två år. För det fanns ett starkt foto att ha mage att publicera och det hade utgivarna: på en treåring som drunknat i vår omtyckta semesterpool Medelhavet. Tidningar, TV, tweets, Instagram och FB-vänner: överallt ett engagemang och tips om hur man kan swisha en peng eller två till organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, UNICEF.

Slutar barn att drunkna om jag skickar hundra spänn?, eller om jag skickar femtusen? Förmodligen inte. Men kanske nån i ett flyktingläger får ett bättre tält eller rena underkläder om jag ger en peng ändå.

Mitt samvete är av den typen att tanken på att vi snart ska åka och plaska runt i detta hav, morgonströva längs stranden, beställa en caffe frappe vid lunch och sitta i skuggan i hamnen och titta på de snabba fiskarna under bryggan, dricka champagne medan solen går ner och vågorna stillar sig; det tar emot, det känns inget vidare.
Och jag behöver ingen bild på ett drunknat barn, jag har inte glömt Lampedusa hösten 2013.
Det finns ändå inget pris på mitt samvete, det finns inget belopp som räcker för att döva den känslan av livets makabra orättvisa. Men jag ger en peng ändå.

Situationen för syrierna på flykt blir inte bättre om jag stannar hemma eller åker till nåt annat hav. Det är inte som att sluta äta danskt fläskkött för att danska grisar ska få det bättre eller köpa ekologiska bananer för att bananplockarna inte ska behöva bli sjuka av gifterna. Eller som när vi bojkottade sydafrikanska varor. Men jag kan ge en peng ändå och hoppas lindra någons lidande.

Jag tror IS har inlett det som i framtidens historieböcker kommer att kallas det tredje världskriget, jag tror inte FN kan avvakta att ingripa ytterligare och jag tror att EU måste hjälpas åt över nationsgränserna nu genast. Det är politik på högsta nivå och inte allmosor som behövs, men jag ger en peng ändå.

Du också kanske?
.

Skogen är full av äventyr för både stora o små. Hunden försöker få syn på korpen som kraxar nånstans vid sidan av stigen och matte ser kantarellbebisar precis överallt. Pluttefnuttar för små att plocka.

Sen när vi nästan var hemma; så gick en vackert svassande Goldentik framför oss, i höglöp visade det sig; Dante blev vild av åtrå och stretade å gnydde. Antar att det var därför han sedan la fyra pizzor på mattan i köket.

Väntar fortfarande på att få göra mig av med det tolfte smörpaketet. Händer inte mycket på vågen nu, fast jag slet å kånkade all sprit och storhandlade mat åt åttiotaggarna igår och idag har jag börjat riva badrummet.

Äter väl för mycket av trädgårdens alla körsbärstomater som tycks mogna nu nu NU. Igår var det räkmacka till middag; ägg o räkor o dill o hemslagen majo på oopsies. I förrgår entrecôte med hemslagen bea. I förrförrgår italienska musslor till förrätt och kycklingvingar till huvudrätt. Italienska gör man som moules mariniere; fast med tomat, vitlök, persilja och olivolja. Skulle gärna äta musslor flera dagar i veckan, klantigt att inte passa på att skramla med skalen när Halvan är borta för det är inte hans paradrätt precis. Ikväll blir det moussaka; förgrillad aubergine täckt av köttfärssås kryddad med kryddpeppar och kanel och toppad med ostsås. Står i ugnen och ser farligt färdig ut.

Förbereder badrumsrenovering.

Tur man har en kompis. Som vill leka och busa så förbipasserande tror det är på liv och död. Å sen hem o slicka tassarna rena i husses säng.

Hösten och september gör en stilfull entré; prick klockan 24 börjar det ösregna och sedan dess har det ösregnat i ett, men i olika grad. Dante och jag var ute när öset var något mindre, men kom ändå hem som två våta trasor.

Vilket passar bra eftersom vi ska städa som vanligt på tisdagar hos åttiotaggarna.

Och fjärrvärmen är påkopplad.