Tar mig en sista kopp på balkongen här på Tegelbacken. Bara för att jag kan och för att solen skiner så barmhärtigt.
Dags att checka ut och börja checka av dagens aktiviteter. Igårkväll var vi tillbaka på Dramaten, men på lilla scenen och såg Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson i Werner Schwabs "Presidenterna", en pjäs nästan utan händelser och scenografi, men med desto mera prat, mest om moral och avföring. De tre gör det givetvis utmärkt och de excellerar i partiet där de berusade på vin ständigt avbryter varandra för att få berätta färdigt sin egen önskedröm.

Idag ska vi se Tove Janssonutställningen på Millesgården och Cecilia Edefalks på Waldemarsudde och avsluta med en tung bit dramatik; "Rannsakningen" av Peter Weiss på Orionteatern. Efter den har jag en känsla av att vi kommer vilja åka hem och krama hunden.

Ett Stockholmsbesök betyder nästan alltid också ett saluhallsbesök.
Den här gången hittade jag omskriven alpost från Österrike hos Österqvist (som även hade vit tryffel för 49kr/gram (hick!)), en härlig tjärtvål i finska butiken, två påsar muskotblomma (till julsillen) och syltad ingefära i Pierias livs till grannarna som är hundvakt. Till sist en tesil modell större, det har jag önskat mig länge.

Om vi nån gång flyttar till Stockholm och jag fortfarande jobbar på Bolaget så vill jag absolut jobba här i den lilla överdiskbutiken i Hötorgshallen, trots att det är fönsterlöst nere i en källare. Tänk som mycket roligt matsnack man måste ha med kunderna och härligt att slippa boxar och burkar.

En helt annan typ av åttiotaggare än vad jag är van vid: Birgitta Ulfsson äger Dramatens stora scen där hon framför en föreställning om Tove Jansson, om hennes liv och om hennes figurer från Mumindalen. Ensam endast ackompanjerad av en pianist i sångpartierna. Publiken älskar henne och hon behärskar allt; röstvariationerna, pauseringen, kvickheterna. En scenkonstens nestor helt enkelt. Den som fick åldras så vackert.

Ta en kaffe i snålblåsten på balkongen, sviten är utrustad med en Nespressobryggare.

Igår hängde vi alltså i Club Loungen på Skäraton, fri sprit och lite småvarmt. Halvan försökte få ihop en Long Island Iced Tea, men saknade vitala ingredienser som triple sec. Vi kom överens om att kalla den variant han ändå fick ihop av flaskutbudet för Three Mile Island, även om den inte var såå katastrofal som det som hände där. Själv höll jag mig mest till Campari och juice. När flaskorna plockades in prick halv åtta var vi ganska bra på trycket och hade försett oss med varsin dubbel espresso och en rejäl whiskey. Halvan var i stadiet då han blir spirituell och vitsig och utåtriktad; han skojade friskt med gästerna och servitören som gjorde sitt första pass någonsin i loungen. En halvtimma senare seglade vi upp en våning till sviten igen där en flaska champagne väntade i en ishink. Halvan fortsatte sin sociala verksamhet på Facebook och blandade skrytinlägg om den fina sviten med vitsiga inlägg om Pokémon som bara mycket initierade förstod. Han borde ha alkolås på sin Facebookinloggning för han lyssnade inte alls på mina förmaningar om att hia sig. Sen skulle han tejpa min hälsporre - det hjälper faktiskt, kanske botar men lindrar och jag hade dumt nog gått en rejäl långpromenad i nya skor med Dante innan han tog sin lilla weekendbag över till grannarna. Dumma nya skor. Och dumma Halvan, eller dumma mig som bad honom tejpa fossingen i vårt tillstånd: jag hade glömt ta med sax så han skar tejpremsorna med min fällkniv och råkade samtidigt skära ett djupt snitt i min lilltå. Blodet flödade, handduken till champagnen blev första förband tillsammans med en tejpbit.
Och imorse insåg jag att jag supit bort handväskan: glömt den i loungen med börs, nycklar, kreditkort, padda och mobilt modem. Aj aj aj...kändes ju sådär, dålig prognos för återförening när ingen från hotellet hört av sig på hela kvällen.
Men den fanns i reception, tack o lov, den unge mannen ville att jag skulle beskriva vad som fanns i och så drog han samtidigt upp mina trosskydd...

Tror vi tar det lite lugnare ikväll och som ni ser har det blivit rätt många koppar kaffe till frukost.

Nu är Halvan och jag installerade på vårt huvudstadsboende för helgen. Halvan är ju en fixare och nu har han fixat en uppgradering på Skäraton. Vi bor i en svit på åttonde våningen med utsikt mot Mälaren. Två rum, två badrum och till och med två balkonger; ett sovrum och ett vardagsrum med matsalsdel samt en toalett till mig och en annan till Halvan. Balkong hade vi kunnat dela. Faktiskt.
Vi sitter i loungen och smaskar gratis drinkar med tilltugg som ingår för oss som bor i sviter som egentligen kostar 8300(!) per natt.
Nu får man fundera på hur vi ska slita oss loss från denna lyx för två pjäser imorgon och en på söndag tillsammans med två utställningar.

Hur tänkte du nu?
Vet du inte att två fel inte gör ett rätt?
Fast mest skrämmande är skratten man hör efter ditt ogenomtänkta uttalande; Beavis & Butthead låter smartare.

Här räcker det nog inte att göra en pudel, du får nog satsa på en kennel.

Nu ska jag försöka undvika göra alkoholreklam men ändå skriva om vin.
Inget vin som helst, utan det på 80-talet kultförklarade Beaujolais Nouveau.
Beaujolais är distriktet alldeles söder om Bourgogne. Där odlar man druvan Gamay som är en mycket mörkt färgad druva, men med ett lättsamt sinnelag. Härifrån kommer lätta men smakrika viner som sitter som en smäck till anka och som fixar att ackompanjera en bit torsk.
Det finns tre klassifikationer Beaujolais, Beaujolais Village samt Beaujolais Cru som omfattar tio byar...ni kan slå mig hårt men jag kommer bara på tre av dem; Morgon, Moulin-á-Vent och Fleurie.
Beaujolais Nouveau är årets skörd som hamnar på flaska efter bara tre veckor, Nouveau släpps av tradition till försäljning den tredje torsdagen i november.
Vilken dag är det idag då? Jo; tredje torsdagen i årets nästsista månad. Jag stod beredd i kassan när vi öppnade och vi var Glosoppestans enda butik som fått denna raritet, futtiga två lådor och jag väntade mig en liten rusning iallafall. Jag kan väl inte vara den enda som minns åttiotalet? Efter två timmar hade vi sålt fyra flaskor, varav två står framför mig.
Vad är det med er? Kommer ni inte ihåg hur vi köade för trettio år sedan? Men jag bryr mig inte, fortsätter bara troget köpa en eller två varje år. Snart leder jag en återuppväckt hype, en gång var vi i Tokyo när det var dags för Beaujolais Noveau och där hade varenda närbutik tagit in ett litet lager.
Vad smakar det då? Ja först och främst lingondricka, alltid med toner av skumbanan och i år ska man även få med lite smak av hallonbåtar. Det ska helst drickas upp på den här sidan nyårsafton, allra senast till påsk för lagringsdugligt är det inte. Bästa smakkombinationen tycker jag är en alldeles nylagad och fortfarande varm skiva av julskinkan.