Igår hittade jag farsgubben gamla visitkort när jag letade efter granslingan med lampor i som åttiotaggarna brukar ha på verandaräcket. Verkar ju konstigt att förvara så vitt skilda prylar på samma ställe. Men det som hänt är att min syster; snälla dottern varit hemma och haft städryck. Den här gången hade hon tydligen gått lös på julsakerna. Ja, det gäller att prioritera. Eftersom det är jag som får fixa det mesta inför den krävande helgen och sedan ta hand om all undanplockning från barr till skinkgaffel, så har jag haft ett system i ett rum i källaren som ingen använder: alla julgrejer har stått i kassar på mattan i den ordning de tas bruk; först slingorna till trädgård och veranda, sedan adventsstjärnor och adventsljusstakar fram till sist julgransfot, matta och belysning. Men där hade nu syrran farit fram. Allt var ompackat och undanplockat. Så när jag i mitt fruktlösa letande öppnade ett skåp så dråsade (givetvis) en bunt av dessa visitkort ut. Som jag glömt bort fullständigt. Det är jag som har gjort loggan; den lilla ugglan. Tycker faktiskt den är rätt okej än idag. Den härstammar från min "konstnärliga" period, vi går väl kanske alla igenom en sån, iallafall vi som fick femmor i ämnet och överöstes med beröm av teckningsläraren. Gick på konstskola, delade ateljé, rökte pipa, spände dukar och sökte till Mejan. Sen tröttnade jag på att behöva välja mellan att köpa mera kadmiumgult eller frukostägg och gick ut i arbetslivet.

Ligga på mattes fötter har blivit en ny innesport. Kan ju inte va det minsta bekvämt med tofflor och tår in i revbenen. Men kanske utståbart så länge pälsen är oklippt och funkar som lindrande mellanlägg. Då har man koll på om hon rymmer även om man somnar.

Igår var vi iväg och köpte en micro till åttiotaggarna, en gammal häck med två knappar: minuter på den ena och två effektlägen på den andra: upptining och tillagning. Via en lokal Facebookloppis; jag efterlyste en superenkel micro och typ tio minuter senare hade jag napp. Finns ju inga såna "teknisk idiotsäkrade" att köpa nya längre, iallafall inte för 120 spänn som jag pröjsade.
Idag mottogs den med misstro och skepsis. Förstås. Ma har haft det som princip att vägra micro. Tyckt det varit roligt att nobba hantverkare som bett att få värma lunchlådan. Allt ska värmas i kastrull och ugn. Även sånt klet som färdig risgrynsgröt ska ges chansen att bränna fast i en gryta. Detta är alltså kvinnan som tempererar risifruttiförpackningar i en skål med varmt vatten. Och värmer färdigrätter i vanliga ugnen i det ursprungliga plasttråget. Ja: de krymper.
Jag bar ner den i källaren direkt och sa att vi tar den i bruk efter jul. Så får tvärvägrartanten vänja sig vid tanken en stund. Kanske kommer hon att tänka på den när hon bränner vid nåt nästa gång, vem vet?
Idag var det premiär på att tvätta farsgubben i duschen. Han fick hålla i duschmunstycket själv så nu undrar jag om nån vet var man får tag i ett sånt där förkläde de har inom vården när de tvättar patienter? Eller jag får ta med en regnrock nästa gång.

Ser ni mitt fina Traderafynd? En jättestor mortel, mer än kilot tyngre än min gamla och man behöver faktiskt två (nummer ett står i kylen och hyser saffransaiolin jag gjorde till födelsedagsmiddagen igår och glömde bort). Den är helt intakt och i Kolmårdsmarmor, den var faktiskt oemotståndlig. Nån som vet vad stöten kallas? Ledtråd: växtriket, blommor&bin.

Vi har skickat iväg födelsedagsbarnet till jobbet,den synnerligen ordinära kalsongpresenten föll nog inte helt i god jord; "va bra, då vet jag vad jag ska ge dej..."
Förresten så räcker åren till två 28-åringar.

En hundtur i regn väntar. Då kan man under tiden Dante nosar tänka på följande (för mig iallafall) mycket tankeväckande frågeställning:

Har alltid gillat bogserbåtar.

Imorgon fyller Halvan litegrann, inget stor och jämnt; förutom då att antalet år skulle räcka till två 23-åringar, vikten också förmodligen om de var lite pinniga.
Men vi vill ju fira vår älskade gubbe, Dante tycker vi ska "keep it simple"; en så här stor köttbit: kolla gapet och så lite hemslagen bearnaise till det.
Kan ju bli några slamsor över till en trogen fyrbent vän.

Så hur firade ni era fäders dag då?
Levande eller döda.

Jag har alltid vägrat fira, tyckt det varit kommersiellt trams. Men idag fick jag fira åttiotaggarpappan ändå. Eller fira och fira; snarare hissa. Mamma ringde precis när jag tappat upp ett söndagsbad efter tipspromenaden; pappa har ramlat, jag får inte upp honom, du måste komma!
Så vi for dit allihop; Halvan, jycken å jag, tänkte jag kanske behövde ett handtag. Efter trixande och baxande hade vi till slut fått en ganska mörbultad och frusen gubbe i sittande ställning på sängkanten. Hela tiden ackompanjerade av Mas gnäll; jag orkar inte mera, åh så synd det är om mig, jag klarar inte det här...Pa var mera ståndaktig under lyftproceduren trots sin obekväma situation utan kontroll över skraltiga ben och klena armar.
Sen fick jag lyssna på mera mammagnäll medan Halvan roade jycken i trädgården och herrn i huset gjorde morgontoalett (kl 2 på eftermiddagen); att hon såg ut i håret, att hon måste hinna till frissan innan hon skulle till ögonläkaren, att hon var orolig för att hon var på väg att bli förkyld...Jag undrade om vi kunde ta bort mattan som han snubblat på, men nej den ville hon ha kvar.
Sedan trippade jag försiktigt pappaskrutten nerför trappan. På onsdag blir det några handtag uppsatta och det försvinner nog en matta eller två. Ändå.

Ett grått och svart soffår.

Apropå 60-taggare, läs gärna:
http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/lev-som-en-60-aring--och-ma-battre/