För den som vill se detta i verkligheten: åk från Örebro mot Finspång och sväng av mot Borggård, fortsätt mot Hällestad. Du lär inte missa det och råka åka förbi. Elva minuter ljusshow till musik man kan ratta in på bilradion.
Fick nån liknande känsla som jag fick efter mitt första/sista Ullaredsbesök.

Det gjorde han bra den lille skiten. Magnus Uggla alltså. Pladdrade på om sig själv och sin musik, sjöng och häcklade sin publik; tyckte vi var gråa, tråkigt klädda och gamla. Och visst, det stämde ju. Fast jag tyckte de som skulle klappa takten till så gott som varenda låt var värst, jag vill ju höra artisten!

Nu kör Halvan som en dåre på den slingrande hemvägen för att vi ska hinna passera en juleljus-show mitt i mörka skogen. Så om jag int skriver nå mer så vet ni att det verkligen gått åt skogen för ett gäng upplysta tomtar på ett tak...

Nu är vi i Örebro (av alla ställen) och väntar på en liten tyken kortvuxen gubbe med krulligt hår och Raybans med spegelglas.

Igår var det Black Friday.
Såna där kommersiella traditioner går tydligen supersnabbt att etablera i Sverige.
Det verkade som om många trodde att det även gällde vår butik, för det var full rulle från öppning till en timma före stängning. När vi gick hem var hyllorna nästan tomma. Så även min skalle.

Ibland stöter jag ju på kunder som egentligen inte är kunder i butiken, såna som inte tänkt betala för det de vill ha. Det finns många sorter, men en variant är extra ledsam: familjer som engagerar sina barn i stöldaktiviteterna. I förrgår hittade jag två bröder i full färd med tjuvfiffel bland hyllorna (jag ska väl inte beskriva deras modus operandi). Men dessa unga män hade med sig den enes son i fyraårsåldern. Och barnet var tydligt instruerat att utföra avledningsmanövrar för att leda bort min uppmärksamhet. Den här lilla killen var kanske fortfarande för mycket "rookie" och dessutom lite "övertaggad"; det han gjorde liknade mera det fruktlösa viftandet hos en handbollsmålvakt vid straffkast, så jag fortsatte intressera mig för de vuxnas aktiviteter. Efteråt tänkte jag mycket på den stackars killen: att växa upp i en familj där det är ok och tradition att stjäla. Det pappa gör är ju alltid rätt. Tänk om han stjäl grejer av sina kompisar på dagis? Inte lätt att göra upp med traditioner man fått i sig sedan barnsben.
Och idag hittade Dante å jag spår av en annan ful tradition. I skogen, Varje år är det någon som dumpar sitt trädgårdsavfall på samma ställe vid en liten skogsväg och varje år ligger säckarna där några månader innan kommunen ser till att städa upp, det är ju ett naturreservat. Det måste vara nån som gillar att betala skatt eller tänker jag fel?: det är nån som tycker att vi alla ska dela på bortforslingskostnaderna efter höströjet i dennes trädgård? Om han (jo det tror jag) åtminstone tömde o tog med säckarna, så hade naturen kunnat hjälpa till, men icke; istället var årets dumpning även prydd med en påse hushållssopor.

Idag var Dante och jag och lekte i de fantastiska ekbackarna på andra sidan stan. Man kan bli himla sprallig av att springa i alla dessa lövhögar.

Jag passade också på att handla på Citygross som då och då har vänligheten att skicka mig en tioprocentskupong. Annars är det för långt bort liksom. Och det är nåt skumt med kundklientelet: tydligast blir det på köttavdelningen; alla dessa snörpiga pensionärspar som drar runt på kundvagnar större än deras första husvagn och som nu ska omsorgsfullt glo och peta på alla köttråg i hyllan innan de bestämmer sig. Och inte kan maka på sig den där ynka centimetern så jag kan få ta ett gäng märgben och ett par tråg lever till Dante. Såna griniga kunder har inte vi borta på andra sidan stan. Skönt.
Iallafall så köpte jag ett litet gäng hyacinter. Det är en blomma som förändrats rätt mycket sedan jag började sälja den i den kombinerade grönsaks- och blombutiken jag började jobba i som tolvåring för åtta spänn i timman. Då var det en mycket starkt doftande blomma med en lång och kraftig cylindrisk blomställning. Numera ser man mest till små pyttiga mera äggformade blommor med knappt förnimbar doft.
Men man vill ju ändå ha de bästa exemplaren med sig hem:
1. Leta upp de kraftigaste lökarna, helst ska de brädda över krukan.
2. Välj den som är tjockast om midjan. Måttet avslöjar om det är en rejäl blomma på gång eller en tunn och slanig.
3. Kolla att inte blomknopparna i toppen har börjat gulna, kan bero på uttorkning och då ramlar dessa knoppar av till slut så blomman blir skallig.
Färg är en fråga om tycke och smak, med de vita doftar mest.

Igår var det här min utsikt en god del av eftermiddagen/kvällen: åttiotaggarnas teve. Det skulle bytas boxer och ställas in kanaler, och jag höll på med sladdar och kort och fjärrkontroll och kanalsökningar tills myrornas krig även intagit skallen. Sen ringde jag en livlina: Halvan kom och provade en så enkel sak som att byta port: från HDMI1 till HDMI2 och simsalabim!: installationen startade.
Sedan började det svåra på ett annat vis: att lära åttiotaggarna den nya fjärrkontrollen. Den ena ser dåligt och vill aldrig lära sig nåt nytt av princip, den andre vill, men har minne som en guldfisk.
Det där är faktiskt konstigt: att ingen tillverkare satsat på ett enkelt användarvänligt gränssnitt som snurriga gamlingar klarar av. Typ 3 stora knappar: av/på-knapp, volymknapp och så en kanalväljare.

Tillbaka i vardag och verklighet.
Sitter med min fula mugg kaffe före gryningen i köket och minns en välstuffad helg.

Igår blev det på håret efter vi varit på utställningarna på Millesgården och sedan Waldemarsudde; att ta sig med bil från Djurgårdsbron till Orionteatern på Katarina Bangata på 45 minuter visade sig vara en närapå omöjlig uppgift och drygt halva tiden gick åt att köa sig fram på Strandvägen. Vet inte om det var julskyltningen på NK eller söndagsöppet på Svenskt Tenn som orsakade det hela.

"Rannsakningen" var som jag anat ett tungt och starkt stycke: nära tre timmar vittnesförhör med judiska fångar som överlevt och med tyskar som arbetat i lägret i Auschwitz. Som alla åtalade hävdade att de inte förstod, inte såg, inte deltog, eller nåja endast en gång. Scenupplägget där vi åskådare sitter tillsammans med de anklagade och vittnena var drabbande. Men upplevelsen gav ändå en smak av skolteater och det är väl för de nya mera historielösa generationerna man hoppas de får spela.
Halvan fick en lite skruvad upplevelse efter föreställningen när vi gick ut (som de första ur publiken som förstod att de inte ville vi skulle applådera efter allt detta svarta); skådespelaren Peter Engman kom rusande och ropade "tjenare, tjenare" och ville skaka hand. Halvan blev ett frågetecken, men fick iallafall veta att han förväxlats med en norsk regissör.

Som avslutning innan bilen for mot Glosoppestan, beställde vi in ett fat sushi på Tezukuri i Hammarby sjöstad, av många ansett som stans bästa sushiställe. Nåja, väldigt trevligt ställe iallafall.

Strax flaskgympa.

Ni som hängt med sen förra julen vet att jag är en riktig grinch som inte har mycket övers för den helgen och dess stress och måsten. Men det finns pynt som är lite utöver det vanliga, som dessa älgar som travar in på Nybroplan varje år. De är riktigt fina.