Dante är överlycklig; snön är tillbaka.
Han hoppar och rullar och kastar upp snö och äter snö och skuttar matte; ungefär som Tiger skuttade ner Ior i ån. Och pälsen blir full av snökokor som följer med in och bildar våta pölar på hallgolvet.

Hönsen har fått mat, tre fasanhonor som vi numera betraktar som våra egna trots att de förmodligen slaggar under grannarnas cypresser och bara kommer hit för att äta. Dante blir lite sotis när det ska läggas ut käk, men när det väl kommer till kritan så är han inte så intresserad av solrosfrö.

Jag är faktiskt riktigt nöjd med att fasta från Facebook och Instagram, inser dock att jag delvis endast omdirigerat näsan i mobilen till andra sidor. Igårkväll la jag nog ett par timmar på Tradera. Planen/avsikten var att ägna mig åt mer intressanta IRL-verksamheter istället.
Men det kommer väl.
Dessutom var Magdalena Ribbings spalt väldigt läsvärd. Missa inte inlägget om matlådeluncherna! En stackare försöker tydligen dag efter dag slippa sällskap av frågeställaren som fattar nada. Men Magdalena hon förstod direkt.

Så kallar man inte två patienter som sitter på en bänk i väntrummet för lasrar; man går inte förbi dem med en kollega och pekar på dem och säger "nej, det där är bara lasrar". Det är människor, patienter, de ska bli lasrade i sina ögon däremot. Patientbemötandet skulle kunna vässas lite va?

Jag sa ju att jag riskerade att ropa hej före jag hoppat över bäcken när jag var så nöjd med telefonköpet till åttiotaggarpappan.
Kontantkortet som följde med hade ett ovanligt lättihågkomligt nummer och Pa har en gammal patient (typ tjugofem år sen) som ägnar en del nätter åt att smsa frekventa och långa uppsatser belägna högt upp i det blå till honom. Så jag tänkte att vi tar och byter nummer och kör på detta; ett oregistrerat kontantkort så slipper jag städa telefonens meddelandelista varje vecka. (Såna här enkla mobiler saknar funktionen att blockera kontakt.) Denne nattmössa skulle bara veta att Pa inte läst ett ord av alla insinuationer och skeva minnen han knappar in; han kan ju knappt ringa.
Nåväl, jag gick alltså in på Telenors hemsida och skulle ladda på kontanter. Pyttsan att det gick, numret gick ej att aktivera, ringde Kundtjänst och eftersom jag tryckte på valet "ej kund" svarade käcka Markus blixtsnabbt. Jag ville reda ut varför kortet jag fått medskickat från CDON inte gick att ladda, Markus ville nåt helt annat: han ville sälja på farsgubben ett abonnemang. Och han gav sig inte i första taget. Tydligen var CDON-kortet vi fått med telefonen utgånget och numret gick inte för det ingick numera i en nummerserie. Kunde jag få ett nytt enkelt nummer då till Pa? Nä, inte om jag inte tecknade ett abonnemang. Men jag hade ju precis sagt upp ett och han vill bara ha ett enkelt kontantkort. Men borde han inte ha ett abonnemang ändå? Nu när han är så gammal? Tänk om potten tar slut när han behöver ringa, han kan ju bli dålig när han är så gammal, visst vore det tryggare med ett abonnemang?
Här ungefär tog mitt Markustålamod slut, grrr. Men han skulle skicka ett nytt simkort iallafall.

Sen ringde jag Danske Bank och sa upp checkarna som åttiotaggarna slutade använda på åttiotalet, men som de fortsatt att betala årsavgiften för varje år (2x375kr x säkert 30 år). Det lönar sig att läsa kontoutdrag.

...än ett halvfruset skogsdike.

På ögonkliniken med åttiotaggarmamman. Hon har precis rykt ihop med en annan gissningsvis sjuttiotaggare som satt och delgav hela väntrummet sin sjukdomshistoria och visade upp sitt ärr: "jag är faktiskt gift med en läkare..."

Att en ung man aldrig säger nåt omtänksamt eller uppskattande till sin kvinna inför publik, det kan jag köpa, det finns de som tycker sånt är genant eller helt enkelt saknar förmågan.
Men att en ung man bara kan snäsa, förminska, ironisera och ifrågasätta sin sambo blir lite för magstarkt för mig att bevittna. Det ger djupa obehagskänslor och funderingar på vad som pågår när ingen ser på. Dessutom känner jag mig usel som inte säger ifrån eller i varje fall talar om hur det ser ut för de förmodat hemmablinda parterna.

Gästen är överlämnad till SJ och har förstås redan råkat ut för förseningar och tågbyten.
Vi har gått tipspromenad i skogen och gissat på vem som deltagit i flest melodifestivaler (Ann-Louise Hansson) och vad atombomberna över Hiroshima och Nagasaki hette (Little Boy och Fat Man). Frågorna spänner över stort och smått samt nöje och allvar.
Halvans grabb med sambo ska komma hit på söndagmiddag; det finns smarrig anka kvar så det räcker.