Lycka kan va ett dike med rinnande vatten i skogen fast det är tre minusgrader.

Hemma.
Tur jag hade skrivit en fusklapp över var jag gömt hårddiskar, nycklar, Halvans klocka osv. Vi hade problem redan på parkeringen på Arlanda, letade efter bilen alltmer desperat och frös o grävde förtvivlat i minnet, tills vi upptäckte att det fanns ett våningsplan till. Där stod den snällt och väntade. Tänk att det ska va så svårt att komma ihåg sånt.
Snart kommer en viss jycke hemlevererad. Tycker det är svårt det där med hundpassningsersättning när de snälla inte vill ha betalt, men rätt sorts cigaretter och en hela Calvados hoppas vi ska uppskattas. Väldigt beresta Prince förresten, eftersom vi fick lov att köpa dem redan vid utfärden från Arlanda. Inte många Prince som hängt med från Sverige till Dubai, Vietnam och Kambodja och sen tillbaka igen.

Det finns flygplan å så finns det flygplan. Det här är nog värstingmodellen; Airbus 380.
Sitter i loungen i Dubai och ser den "lägga till".

Inte "kärran" hem till Stockholm nu dock. Vi flög med en sån förra året Singapore-Dubai, lite bortkastat eftersom ingen av oss var i form att hänga i baren :-)

Nä, det blev ingen pagod, utan fotmassage och drinkar. Åsså rambutan för fem spänn som jag köpte av den här starka kvinnan.

Sen blev det en timma nycirkus i det gamla operahuset med gruppen AO som är Vietnams stolthet i kategorin. Om man inte är bortskämd med vad Cirkus Cirkör och Cirque du Soleil kan åstadkomma så kanske det är spännande och imponerande. Men det är allt lite tamt och dåligt ljussatt och väldigt tråkiga aktbyten. Mer kollektiv akrobatik med bambukäppar över det och det är givetvis ändå imponerande. Vad spänstiga människor kan åstadkomma med sina smidiga kroppar.

Shoppingambitionerna föll förstås platt.

Förutom att tysta avdelningen i loungen innehåller en koreansk totalt självupptagen idiot som packar om allt sitt superprassliga bagage på en vilstol (det kunde han väl gjort innan han gick in), så gränsar den till diskplocken i köket.

Men man kan ju ligga ner iallafall.

Sedan går flyget till Dubai sent ikväll.
Vi vandrar genom Saigons japanska kvarter. Gjort första shoppingen på resan: varken jag eller Halvan har svart bälte i den sporten. Kom ju hem från New York med en burk fiskkrydda från Chelsea Market allt som allt. Men nu piggnade han till i en japansk matmarknad. Så vi har med oss fyra rejäla bitar kardborrerot hem. Nån som ser ut som ett frågetecken nu kanske? Det borde ni. Men friterad gobo, som det heter på japanska, är en av Halvans favoriter. Så det får bli en trevlig ätbar souvenir.

Innan vi checkade ut kollade vi in fönsterputsarkillarna mittemot. Eller rättare sagt; jag vågade knappt titta, särskilt inte när den ena kom i svängning när han skulle putsa den runda hörnet.

Nu sitter vi på ett kafé och funderar på om vi ska skippa en sista pagod eller gå två kilometer i 33 grader dit, eller ta en taxi, eller ta en taxi till en bar istället.

Dags att resa hem.
Vi pratade igår om höjdpunkter och intryck. Saigon är inte en stad med många spännande sevärdheter (även om krigsmuseet känns självklart), utan här är det myllrande gatulivet som är minnet man bär med sig hem.
Att bara knalla rakt ut i den intensiva tutande och bullrande skotertrafiken, för det är så man måste göra för att korsa gatan och känna en susa förbi nån centimeter bakom hälsenan medan en annan passerar näsan på pormaskavstånd.
All mat som lagas på trottoaren, av damer i stråhatt på huk över glödande kol. Och frukten som bärs i vida korgar på en stav över axeln; longan, rambutan, papaya, cherimoya och Halvans skräck: durian. Små magra tandlösa gubbar som envisas med att vilja skjutsa en tung turisttant i deras cykelrickshaw, här kallad cyclo. Ett gäng hönskycklingar som bor i en motorcykelaffär och sticker över till templet för ett riskorn eller två. En vakt som sover i skuggan som man måste kliva över. En servitris på ett café som går ut och handlar sin lunch av en sötpotatisförsäljare på cykel. Ho Chi Minhs porträtt överallt. Iste med jellobitar. De gamla trötta sexturistgubbarna som köpt sig en ung vietnamesiska och sitter och håglöst hänger över sin öl medan tjejen är fullt upptagen med att kolla mobilen. Och näsflöjtspelaren:! Jag visste väl att han fanns! Men jag fick inte honom på bild.