Känns som om det inte fanns nåt val.
Knaprade frökex i lånade lägenheten, fick frökex på "Proviant" till osten och fick frökex som underlag till laxförrätten i söndags.
Vår värdinnas kex smakade så himla mycket bättre än de jag åstadkommit hittills hemma. Så nu testar jag efter tips receptet från 56kilo.se, nyare varianten. Tidiga varianten får det bli nån annan gång. För givetvis hade värdinnan liksom hittat sin egna variant, på ett ungefär, sådär mittemellan.

Inte kilo.
Varken på Halvan eller mig.
Även om det hade behövts.
Svårt kombinera festlig storstadshelg med nedåtkurva på vågen.
Men åtta minusgrader och full sol.
Känns tomt när Halvan farit till arbetet och de snälla ännu inte lämnat igen pälsbebisen.
Hönorna är dock på hugget i kylan.

Söndag. Vi är på väg till Värmdö på söndagslunch. Halvan var typ femton sekunder från att klicka på "boka" på paddan på Dramatens biljettkassa (matinéföreställningen av "Och ge oss skuggorna") när det kom ett sms om "när kommer ni?". Vi hade inte fattat att vår propå om att ses hade fallit i god jord.

Nyss passerade vi mordplatsen på Sveavägen. Trettio år efter den morgonen när jag vaknade i en trea i Bagaregården i Göteborg och tyckte P1 sände radioteater vid en ovanligt arla tidpunkt. Det tog en stund innan poletten trillade ner att det overkliga som hänt verkligen hade hänt.
Numera känns såret efter mordet överskuggat av såret av att det lär förbli ouppklarat.

Promenad i vintersolen och Hötorgshallsinspektion. Därefter lördagslunch på Operabarens bakficka; klassiska fläskrulader med rotmos. Sen en drink med födelsedagsbarnet på Cadierbaren före tre timmar Elfriede Jelinek på Teater Galeasen. Födelsedagsbarnet fick spader av de väldiga textmassorna och gick i pausen. Ja, vad ska man säga? All bra teater är inte alltid lättsmält eller lättillgänglig. Den här pjäsen tog avstamp i Schuberts "Winterreise" och krävde lite mer av oss i publiken än vanligt. Ibland väger liksom orden tyngre än gestaltningen.
Därefter var det dags för födelsedagsmiddag på "Proviant" nära Stadion. Vi hittade det förrymda födelsedagsbarnet med sambo på plats vid bordet. Rimliga priser på närodlad mat och vin serverad på rutig duk med Lilla Ålandstolar runt. Och; nåt mycket väsentligt; en talbar ljudnivå. Vi kunde lätt höra varandra alla fyra runt bordet. Halvan fick i och för sig närmast rå potatis till sin skreitorsk, men det uppmärksammades snabbt av serveringen och kompenserades med en smaskig créme brülee.

Imorgon kan det bli Vårsalong, Makode Linde, Dramaten eller Operan eller fotboll i Södertälje och inspektion av ny hund i bekantskapskretsen. Vi får se.

Godnatt!

Morgon i huvudstaden.
Längesen man vaknade till smällen av brevinkastet och dunsen av en morgontidning på dörrmattan.
Men jag glömde att detta hem bara har pulverkaffe, jag brukar ta med en liten pressobryggare och ett paket kaffe när vi lånar lägenheten, men jag glömde förstås det den här gången.
Tur det ligger ett Espresso House i huset intill, behöver bara vänta en kvart till så kan jag få min dagliga dos.
Halvan sover sött och jag prasslar med tidningar i soffan, har precis insett att mina läsglasögon funkar på mobilskärmen men inte tillräckligt bra på papperstidning, kan det va en avståndsfråga eller bero på att skärmen är upplyst? Det doftar gott om dagstidningen i alla fall.

Och nej, jag öppnade inte Facebook, kollade bara caféets öppettider. Facebookfastan känns bra, men jag saknar Instagram. Fortsätter fastan till påsk.

Stockholm.
Sån lyx att kunna låna vännernas lägenhet. Vi firade med en flaska champagne hemmavid innan vi såg "Marodörer" på Dramatens lilla scen. En modern bearbetning av Strindbergs pjäser "Kamraterna" och "Marodörer" av Jens Ohlin och Hannes Meidal. Pjäsen visar rappt och roligt (åtminstone inledningsvis) att det inte hänt särskilt mycket sedan originalens 1880-tal. Det är fortfarande svårt att kombinera familjeliv och karriär, att för en man stå tillbaka för en hustrus framgångar.

Sedan var det dags för sen middag på Rolfs kök. Klassisk finkrog som vi hittills bara gått förbi. Vi fick vårt bokade bord i den fullsatta restaurangen i en hög fönsternisch som krävde lite akrobatik att nå utan att inte riskera andra gästers och deras maträtters väl och ve. I nischen väntade varsin stol med nedsutten och därmed ganska obekväm sadelgjordsflätad sits. Det är kul med restauranger som behåller sin genuina och ursprungliga stil och inte kör koncept som håller i max 10 år och sen är det dags för nåt helt nytt. Men skicka stolarna till en tapetsör för omflätning hälsar en visserligen tjock men plattrumpad käring. Förrätterna gratinerade ostron och varm krabbsallad var goda, men varmrätterna oxkind och fläsksida var bara precis på rätt sida godkänd. Oxkinden serverades i en mustig sås med starka levertoner som nästan smakade bränd, där räddade saltkaret mig. Till Halvans confiterade fläsksida serverades en rejäl tuss supersur kål och en liten hög menlöst brynt lök. Halvan undrade vad mästerkocksjuryn i teve skulle tyckt om man som amatör kommit fram till dem med dessa tallrikar. Sen skyndade vi oss att krångla oss ned och ut ur våran fönsternisch innan bordet nedanför fått in sina varmrätter, hade inte känts nåt vidare att vifta med skorna strax ovan deras tallrikar.

Imorgon (idag då, har svårt att sova) ska vi bjuda födelsedagsbarnet Halvans dotter med sambo på kalasmiddag på Proviant, också ett oprövat ställe, hoppas på lite bättre tur där, både med mat och möbler.

En bloggfavorit har skrivit en massa om att hon funderar på att skaffa en tredje hund.
Alltså fatta: inte en andra, utan ännu en extra, det blir då summa summarum: hund nr 1 (normalt), hund nr 2 (rimligt, men väcker avundsjuka) och så en valp på det då (nä, det är bara för mycket). Jag är så upprörd att jag inte klarat av att kommentera. Jag blir grönare än Shrek och Hulken tillsammans.
Och detta för att hennes äkta halva vill ha en traktor. Varför vill inte Halvan ha en traktor?

Gå in och tala om för henne att det handlar om viktklasser: att det är folk med småhundar som kan ha tre, typ tre chihuahuor väger ju inte ens som EN portis. Man ska inte ha fler hundkilon än man väger själv. Basta!:
www.fitterbittan.se

Fast om sanningen ska fram, egentligen så vill jag ju inte ha nån mer hund, jag är för kär i Dante, men om jag kunde skulle jag gärna få ha honom som valp en gång till. En sommar med galet bus i knähundsstorlek. Och så skulle jag försöka göra om det där med kloklippningsträningen för den har jag tydligen misslyckats med.

Men vi kommer och hälsar på snart Vic, så får du provsmaka på tre galna grabbar ihop.

En bild från då, när kulorna fortfarande satt i grenen.

Han är bra på det.
Bra på att se deppig och övergiven ut så fort han fattat att han ska nånstans dit vi inte ska.
Vi ska till Stockholm och bjussa Halvans dotter på födelsedagsfestligheter; teater och middag.
Medan Dante ska hänga med de snälla på landet.