Nu är barndomshemmet avjulat. Adventsstjärnor och adventsstakar är nerplockade. Den fnösketorra granen avpyntad och avbarrad hela vägen ut och ja, jag har barr i behån, håret, tröjan... De sista hyacinterna och julstjärnorna har förpassats till komposten tillsammans med en liten närapå grön skinkbit. Tomtar, ljusstakar, dukar och annat krafs har pytsats ned i kassar och förpassats till källaren. Snälla dottern hade givetvis flyttat runt på det mesta; lamporna som skulle stå där adventsljusstakarna stått i fönstren och gjort sura miner var försvunna, så även alla attiraljer jag behöver för att sköta farsgubbens hörsnäckor. Men med lite letande så dök allting upp, säga vad man vill om hennes framfart: men hon försvinner aldrig långt med grejerna.

Hur gör man för att slippa barrmattan då?
1. Man struntar i att skaffa gran. Väldigt bra alternativ; bekvämt och ekonomiskt.
Alt:
2. Man skaffar gran för att man vill/måste. Det doftar ju faktiskt väldans gott.
3. Man sågar ett nytt snitt ca 1dm ovanför det gamla och sen borrar man några hål i snittet.
4. Sen håller man koll på vattennivån så den aldrig går torr. Första dygnen kan den törstiga granstackaren behöva flera påfyllningar.
5. Strunta i pjosk som sockerbitar och magnecyl, se istället till att foten är renskurad innan du monterar granen och fyller på vatten.
6. Nu kommer granen jubla och skjuta små mjuka ljusgröna skott, så man inte har hjärta att slänga ut den förrän tidigast påsk.
7. Förresten så kan man koka te på skotten, ska sätta fart på ämnesomsättningen. Själv nöjer jag mig i avsaknad av gran med att köpa franska granskottspastiller som är min förkylningsfavorit nummer ett.

...kan va en ganska otrampad snöfläck. Idag ska vi avjula åttiotaggarnas hus. Räknar med barr i behån.

Gårdagen tillbringades i rymdskeppet och inga bakluckor flög upp under färden hem från fjällen.
Man åker förbi så mycket spännande, eller ja; namnen på vägskyltarna väcker fantasin; som t.ex Långban och Katterum. Och det lyser i fönstren på de flesta husen man passerar och det är skottat: det bor faktiskt rätt mycket folk lite överallt som inte lever i stan (Stockholm) eller i nån större byhåla som Glosoppestan. Folk som inte kan få ett sug på kvällskvisten och åka en sväng för att hämta hämtmat eller gå och köpa mera kaffe för det tog slut. Folk som behöver ha torrjäst hemma och ett vedupplag och en bil med bensin i tanken. Och längre norrut är det ännu längre mellan orterna. Jag tror jag vill åka på roadtrip norrut, fast en annan årstid, finns det nån lucka mellan snö och myggor? Eller mellan myggor och snö?
Fast frågan är om Halvan är rätt resesällskap, han är en sån där milätare som vill stå på och komma fram.

Vi hann faktiskt med att gå ljuspromenaden runt industrilandskapet i Glosoppestan, sista dagen att beskåda olika ljuskonstverk. Det hade vi kanske inte gjort utan Halvans ståpåfilosofi.
De flygande änderna var finast.

Igår var vi traditionsenligt på "Lammet och Grisen" i Lindvallen. Lite jobbigt koncept där man ska köa till köttskärande kockar innan man väljer tillbehören som är tillagade med omsorg. Och det är faktiskt fantastiskt gott så man får bortse från Stenafärjebuffékänslan man får när man köar med sin tallrik. Vi drack en Barolo och till det valde jag lammfilé med rödvinssås, vitlöks- och parmesanstuvad gnocchi samt ugnsbakad fänkål. Efterrätt skippade jag, men passade på att prova deras dessertvinstrio. Förra året bekantade jag mig just på detta vis med kanadensiskt dessertvin: icewine på druvan Vidal. Lova mig att aldrig tacka nej om ni blir erbjudna ett glas av denna ljuvliga dryck! Synd att den försvunnit ur trion i år.

Hunden och jag chillar i stugsoffan på Hundfjället.
Jo jo, resan började fint med vackert väder och lagom trafik. Men sen..; här ser ni hunden som lekt med döden två gånger idag. Först i Malung: då gick vi på en liten rask kisspromenad i den grymma kylan. Dante fick ett anfall av valprycket och rusade plötsligt ut i vägen framför en bil, jag lyckades inte få stopp på honom med mina stelfrusna fingrar på flexikoppelknappen. Bilföraren hann dock bromsa, tack snälla och alerta rumpmas!
Sen i Sälen så gick Halvan in på Konsum för att köpa mjölk, medan vi satt kvar i bilen utanför. Plötsligt hör jag hur bakluckan på rymdskeppet far upp samtidigt som Halvans ryggtavla försvinner in via skjutdörrarna. Jag gallskriker. Halvan hör inget utan fortsätter in i butiken. Gissar att fjärrkontrollen i hans ficka lever sitt eget liv. Det tar två röda sekunder för Dante att skutta ut i den lockande snön, medan jag fortfarande sliter i bilbältet. När jag tagit mig ut är han redan ute på vägen bland bilarna. Jag skriker och vevar och rusar efter. Dante tycker jag verkar skojigt uppjagad och kommer skuttande, jag får tag på honom i svansen och drar honom av vägen medan bilarna rullar förbi. Han gnäller av svansrotsgreppet jag måste ta innan jag får tag i halsbandet och sedan lyckas baxa in honom i bilen. När jag snabbt ska stänga luckan så halkar jag baklänges och faller handlöst bakåt och slår i skallen i backen. Fullständigt snötäckt vacklar jag in i framsätet och sätter mig och stortjuter av chocken; för att Dante kunde blivit en platt pannkaka och för att skallen värker. Då kommer Halvan och fattar nada; vad har hänt?

Januari är en mager och fattig månad för många. Det märks förstås även på Systembolaget. Många har precis skrapat ihop jämna pengar och en del har med en påse gamla mynt och räknar och räknar.
Igår var vi inte heller särskilt välbesökta när det intensiva snöfallet satte igång. Men då när det inte är kö; så märks det hur ensamma en del är, kanske är jag när jag sitter i kassan den enda de får tillfälle att växla några ord med på hela dagen. Igår fick jag höra en lättad man berätta om att han ville fira med ett glas vin för han kom precis från doktorn med besked om att det ryggonda inte var den befarade cancern. Sedan kom en dämpad kvinna och visade upp påsen hon hade haft med sig in; där låg en knallrosa vattenkokare som jag vänligt kommenterade att den matchade ju roséflaskan hon köpte: jo, fast det var inte hennes favoritfärg, men hennes man ville skiljas och när de nu delade upp grejerna efter jul så tog han den gamla.
Små och stora livsöden vandrar genom kassan på glasbanken, ibland känns det som om man passar ett vattenhål och att alla djungelns djur måste passera.