Det är tidig måndag morgon och vi ska med 7:03-tåget till Kyoto. Dags att ta en dusch och en kaffe.

Att äta på restaurang i Japan är inte helt enkelt om man varken behärskar språket eller matkulturen såpass att man åtminstone känner igen grejerna på bildmenyerna. Men man lär sig å andra sidan något nytt nästan varje måltid. Och jag gillar att ge mig ut i det okända.

Man blir givetvis glad när stället visar sig ha en engelskspråkig meny, men det är inte säkert att man reder ut allt ändå, för det är inte alltid den som serverar själv förstår den engelska menyn. Jag brukar spana på andras mat och peka, förmodligen oerhört oartigt, men väldigt smidigt. Då kan man dessutom se HUR man äter, jo med pinnar förstås; men vad som ska ätas ihop med varandra.
Igår åt vi lunch på en Gyotanspecialiserad restaurang mittemot Ueno station. Gyotan är oxtunga, den serverades i olika kvalitéer beroende på vilken del; ju närmare tungroten desto finare och mörare kött. Tunga ÄR gott, iallafall tillagad i Japan, det är staden Sendais paradrätt. Till menyn hörde förutom ris, klar oxsvanssoppa och picklade grönsaker, dessutom en skål tororo. En helt ny bekantskap, tororo är en mycket klibbig gröt kokad på japansk jams, gissar att det liknar tapioka. Gröten skulle hällas på riset sneglade jag mig till. Nåväl, nu har jag smakat och därmed tror jag vår relation är över kära tororo, trots att det stod att du är "especially energizing".

Alltid kul att kika på folk. Yamanotelinjen är en cirkulär lokaltågslinje som ringar in Tokyo och binder ihop alla stora och små knutpunkter med tunnelbanan och Shinkansentågen som Shinjuku, Ikebukoro och Tokyo station.
Om min mamma varit japanska, hade hon varit tanten med vita bagen. Fast min mamma åker ju inte med allmänna färdmedel förstås.
De här enkla vita munskydden japanerna gärna bär och som finns att köpa i varenda servicebutik; de fyller ingen som helst smittskyddsfunktion mer än de första 10-20 minuterna. Killen i vita jeans hostade och snörvlade i sitt munskydd så luggen stod rätt upp av all utandningsluft som pressades rätt upp förbi näsvingarna. Tror man mest använder dem eftersom det är genant att nysa och snyta sig offentligt här (man går faktiskt på toaletten för att snyta sig).

Hur vet man att man möter en kinesisk turist i Tokyo när japaner och kineser är så lika varandra?
Jo, han lägger av en rejäl spottloska strax framför ens fötter.
Nej, jag fotade inte.

Det har börjat snöa från träden.
Men det är fortfarande tid att fira Hanami; sitta på en blå plastfilt och picknicka under körsbärsträden i Uenoparken.
Tjejen i kimono är utsänd att bevaka platsen tills resten av gänget kommer.

Nu mot National Museum, deras trädgård är öppen denna söndag för Sakuraspaning.

Får kolla om hemförsäkringens drulletillägg täcker sånt.