Om jag ägde en raspberry beret skulle jag bära den imorgon.
Prince, en ovanligt stor liten musikmagiker.

Ligger i badkaret och längtar efter att ligga i sängen. Enveten jetlag att sitta i då, klockan är typ kvart i nio. Idag haver jag ägnat tre timmar åt att klippa sommarkostym på Dante. Gjorde ett seriöst försök med svärmors Oster: klippapparat, men Dante var inte seriös alls. Bara skuttade och flaxade med Dumboöronen. Det fick bli handsaxen, har blivit extra nervös efter att Victoria (www.fitterbittan.se) berättat vad maken hennes åstadkom på Litens öra; det är tågkonduktörkänsla blandat med Luis Buñuel på det som man helst vill slippa undan.

Jo faktiskt; någon bor i skogen.
Dante och jag ska försöka komma ihåg att ta med ett vykort att lägga i lådan nästa gång,
...om vi hittar tillbaka till trädet då.

Som ni som hängt här sedan förut redan vet; så lägger Halvan flera timmar om dagen på Candy Crush (och liknande spel), han ser aldrig på teve numera utan att samtidigt lira lite, så har jag satt igång att spela själv.

Tänkte växla irritation till förståelse, det skulle göra livet enklare både för mig och honom.

Nu har jag kört några veckor. Och jag fattar inte grejen. Att det tränar hjärnan att se hur ett drag man gör påverkar fortsättningen av spelet fattar jag. Men det roliga med det hela?; belöningen; att få klara ytterligare en något svårare bana och få se orden "deliciuos" och "divine" poppa upp? Och "sugar crush"? Va? Vem bryr sig?

Jag har hört att Foppa lär ha sagt "ni tjejer kan aldrig bli riktigt bra i nån sport, för ni tjejer saknar tävlingsinstinkt". Jag gissar att han aldrig träffat nån av alla tävlingssugna och framgångsrika mäklartjejer jag mött.
Jag verkar sakna både instinkt och insikt nät det gäller färgglada karameller, men ge mig en helt vanlig frågesport eller en match i Wordfeud, det väcker tigern i mig.