I alla fall Halvans mors dag och min egen mors dag. I förhållande till mig och Dante. För först ska vi till svärmor och leka med hennes hund och så ska jag bli uppläxad för att jag inte är tillräckligt sträng mot valpen. Sedan ska vi till åttiotaggarna och hjälpa mamma sortera linneskåpen. Vet en som kommer tycka det är så himla tråkigt, så jag hoppas han blir trött av leken före. Nu ska jag beställa namnbrickor. Det får bli Dante och mitt mobilnummer.

Vad han levde rövare igår! Väldigt nyfiken på ettåringen och leksugen. Vågade inte lita på att han inte skulle nafsa. Det första han gjorde var att kissa på mattan: mitt på, trots nyrastad. Kändes som ren demonstration för han inte fick stå i centrum. Sen skulle det busas och skällas och tjafsas. Inte ens ett märgben fick honom på andra tankar.
Funderar på om han var svartsjuk på människobarnet.

Ibland har man tur: vi fick en jädra fin trälåda av Fru Martini: har innehållit en Taittinger i storleken Jeroboam: 3 liter alltså.
Och tur med vädret: har grävt och klippt och trimmat i trädgården sedan imorse och gick in fem minuter sedan: nu spöregnar det plötsligt. Och mörkt blev det och lite åska, men Dante bryr sig inte, han tycker vi ska sova en stund innan det är dags att förbereda middagen. Det kommer gäster, bl.a en ettåring (människobarn).

Tyckte det dunkade ovanligt mycket i tumlaren.

Igår lyckades Halvan och jag ge Dante kvällsmat en gång var. Jag tyckte han verkade lite förvånad, men lika hungrig som vanligt trots att det var en halvtimme sedan förra serveringen. Och kan det hända en gång kan det hända två resonerade Dante imorse; visst har jag fått frukost av matte men då var ju husse i duschen så lite intensiv uppvaktning och följaJohn borde ge effekt. Sorry gubben, den gick vi inte på.
Så lite desperat gnagning på pinnar under morgonpromenaden borde visa hur hungrig jag är:

Cellprov. En finlandssvensk barnmorska. Som Mymlan ungefär; lilla Mys syster. Underlättade. Fru Martini passade Dante med bravur. Bild från väntrum nr 1: ingen läser de gamla tidningarna länge: alla pillar på sina telefoner.

Nu blir det definitivt ett blogginlägg utan bild, fast jag tog ett foto. Jag är hänsynsfull. Vi stack iväg i lilla bilen för att fylla på hundmatsförrådet. Jag brukar fulparkera intill stora hemska gallerian och kila in via en sidoingång direkt till djuraffären. Men där stod förvaltarens bil, så jag fick vända och bestämde mig för att lämna Dante med sin tuggleksak i bilen, han verkade ändå rätt försjunken i att perforera den med sin nåldyna till mun.
Skulle jag inte gjort. Insåg jag direkt när jag kom tillbaka fem minuter senare utan att ens öppna bildörren. Min bil är inklädd i filtar, plädar och handdukar utom förarplatsen då och just där satt Dante och glodde på mig bakom ratten. Mitt i en kaskadspya modell XXLarge.

Våran valp är nyfiken i en strut, han vill alltid vara med där det händer; så nu blev det riktigt spännande med en kille på knä under handfatet och alla verktyg och rören och kartongen som utkastaren låg i; den var nog bäst, kändes bitvänlig. Fick stänga in honom i vardagsrummet, det blev protester i form av näbbiga valpskall och krafs på dörren, men det gick över på några minuter: då blev matte glad. Nu ligger han och sover medan det skramlar och bankar i badrummet.
Igår fick Dante en stor fin godisbit av en gäst, himla gulligt att alla som hittar på nåt till honom, det såg ut att stämma med hans spannmålsfria diet och var i form av ett märgben. Men idag märker jag på nummer två att det där var nog inget för honom, inga detaljer: men lukt och konsistens lämnar en hel del övrigt att önska, dessutom fes han imorse och det, för att citera en annan bloggare; luktade inte hallontårta.
Och när jag läser på den pyttelilla innehållsförteckningen så inser man att den består av mjöl, mjöl, mjöl. Sorry Frolic, den går vi inte på igen.