Dante och jag lämnade bilen på service kvart över sju imorse och sen knatade vi iväg på morgonpromenaden, medan de på verkstaden försökte göra skäl för 1622kr på min lilla bil som gått 300 mil. Det tog 40 minuter.
Hunden är totalt obekymrad över trafikbuller, stora bilar och höga hastigheter. Bra när man ska rasta honom nära en väg, men mindre bra om han skulle komma lös och tycka att gräset på andra sidan verkar grönare och intressantare. Då skulle det sluta med en platt luddig svart fläck på vägbanan och en förtvivlad matte och husse. Den här morgonpromenaden i det bullriga industriområdet hade ett lägre pris: två kardborrar som trasslat in sig ordentligt i hundlockarna.

Igår tömde jag alltså Citygross på grisknorrar, så nu är fjärrvärmeledningen täckt av stympade svansar, för jag kom på att sen när vi stänger av värmen för säsongen, så har jag inget bra torkställe längre. Att torka dem i ugnen som jag gör med levern funkar inte, det tar för lång tid.

Nu till människomat. Vi ska bjuda Halvans släktingar på påskbuffé. Vad ska det vara på en sån? Kan man få lite förslag? Den här "tårtan" hittade jag på ICA:s hemsa och den ju god ut. Hit me with Your Easter favourite!

Jösses vad grälsjuka och stingsliga hundmänniskor är! Det ska nafsas i bakhasorna på alla som inte tycker hunduppfostran ska gå till på just exakt det här viset eller var det på detta viset?
Nu har det utbrutit ett gräl bland ganska högt rankade hundmänniskor avseende ensamträning. Huruvida det är en bra metod att träna hunden att vara ensam hemma genom att låta den vistas i ett annat rum än det man själv är i. Det anses av vissa grymt att avskilja ett flockdjur.

Så här ser jag på det: det finns trygga och självständiga hundar och det finns osäkra och osjälvständiga hundar. Och så finns det alla varianter däremellan. Förmodligen egenskaper som är mer nedärvda än erhållna av uppfostran. En otrygg hund blir förstås inte mindre otrygg om man tvingar den att vara ensam när den söker sällskap. Då får man väl passa på istället när hunden vilar/sover att flytta sig ut ur rummet eller i allafall en liten bit och se hur den vaksamma hundsovaren reagerar. Och inse; det finns inga generella mirakelmetoder; "gör så här så slutar din hund ..." Man får prova sig fram efter just sin egen hunds egenskaper.

En rädd och orolig hund är inte ett tecken på en dålig hundägare som misslyckats med sin uppfostran. För jag tror att det är där prestigeskorna klämmer på vissa hundmänniskors fötter: de ser sin hunds egenskaper som kvitto på sin egen personliga framgång. Se här så duktig min hund är! Här finns förstås många paralleller att dra med uppfostran av tvåbenta familjemedlemmar.

Dante har flera dåliga egenskaper; han är totalt tiktokig, han rycker gärna och ofta i kopplet, han förtvivlansskäller när flocken splittras på en promenad och matte eller husse går in i en butik, eller otålighetsskäller om vi stannar och pratar med några för länge så det blir trååkigt. Tiktokigheten är väl bara att acceptera (eller kastrera; huh!), men resten försöker vi träna bort på olika sätt. Och tips och förslag mottages tacksamt.

Aktuella metoder som vi försöker tillämpa just nu:
Otålighetsskäll; ignoreras om de bekanta står ut tills han tröttnar
Förtvivlansskäll; avleds med tricksträning
Koppelryck; stopp och återgång innan vi fortsätter
Tiktokighet; vi undviker skendräktiga och nylöpta tjejer på promenaden

Att tvinga hunden konfronteras med sin rädsla som metod för att komma över den, är att tro att hunden förstår att den reagerar på ett sätt som är felaktigt. Det resonemanget förutsätter att den skulle ha en intellektuell förmåga att tänka: jag borde inte vara rädd, så jag försöker väl då för den här rädslan begränsar ju mig.
Fast med smårädslor som påskfjädrar, så kan man locka hunden att själv välja att frivilligt kliva fram och undersöka saken. Ni ser, det finns lika lite konsekvens i det här som i barnuppfostran.

Avbryter min uttömning av åttiotaggarfrustration för nåt lite skojigare:

Pyntade pyttekörsbärsträdet till fastlagsris med hjälp av en bunt gula fjädrar. Ja, jag vet; det är inte längre pk att använda fjädrar, men de här fjädrarna är från min kolonistuga så jag antar att djurplågeribrottet är preskriberat.

Dante blev väldigt intresserad och tyckte de där fladdrande små sakerna var riktigt läskiga när de killade honom på nosen. Sen fattade han att det var justa typer som till och med delade med sig av sin torkade lever.

Kylskåpsinventering och sen slänga (under överinseende) braåharester i små byttor och burkar som förvandlats till små luddiga djur och torra lädersulor.
Före det är gjort är det ingen mening att tömma komposthinken.

Man kommer halv tolv till åttiotaggarna (för man först varit och handlat) och börjar kånka upp matkassar, drickabackar och städgrejer i entrétrappan till köksingången. Man ringer på (gör man inte, för ringklockan har varit trasig i minst trettio år, minst lika länge som fjädern till dörrhandtaget varit av), man knackar alltså på och så tar det ett tag; så öppnas dörren av en liten böjd man i grå spretig kalufs och fläckig morgonrock.
Dante kilar in i den trånga farstun och tar sig förbi, medan jag får snällt be herrn backa, så jag kan komma in med allt jag ska bära in. I hallen är lukten av cigarettrök intensiv. För i köket innanför sitter det en som röker som en borstbindare. Varje gång, varje dag, varje timma. Och på köksgolvet står fulla soppåsar och kassar med tidningar och tomglas. Så är scenariot var städdag och det är bara att sätta igång.