Idag har vi gått till kyrkan, det är ju söndag. Vi gick till den syrianska längst bort och passerade många små prudentliga damer klädda i svart och vinrött och ett äldre par som kom med en barnvagn fylld med plommon, de ville bjuda även mig; gulligt. Men väl framme skippade vi gudstjänsten, eller kanske firade den på vårt eget vis i den fria naturen utanför.

Dante tillber doftguden, han nosar istället för ber. Min näsa är inte tillnärmelsevis lika bra på att urskilja och förnimma dofter. Men rätt bra är den, jag brukar känna brandlukt före andra och snabbt kunna identifiera vad nånting doftar.

Idag slog det mig efter att vi passerat en del människor: att sköljmedel nuförtiden måste ha blivit bra mycket starkare. Man känner doftstråket när man går förbi och det är ingen tvekan om att det är sköljmedel för även om det numera finns säkert tjugo olika dofter i butikshyllan, så har de en gemensam karaktär som är lätt identifierbar.

Halvan är känslig för sköljmedelsdoften, jag använder egentligen bara det när jag tvättar jeans och skjortor, men sist kände han direkt att det var nåt nytt medel. Mitt gamla vanliga hade tagit slut och det som fanns hemma var en superduperextraprisbillig sort som skulle dofta lavendel. "Det luktar lila" sa Halvan. Och det stämde ju för vätskan var minst sagt gredelin.

Varför har det blivit så här? Tvätt- och sköljmedel bjuder inte längre bara på en härlig fräsch doftupplevelse medan man tvättar och torkar, nu håller doften i garderoben och när man bär plaggen. Inte nog med att tvål, schampoo, balsam och hudcreme är med och konkurrerar om doftutrymmet. Inget att gnälla om egentligen, för allt finns ju att köpa i parfymfri upplaga. Fast jag gillar goda dofter, men de behöver väl inte vara så envetna och bita sig fast så länge?

Dante tyckte såpnejlikorna behövde lite bättre doft; han förstärkte med lite ureaämnen.

Hemma igen inspekterade vi och vattnade det lilla äppleträdet. Tre av fyra ympar bär frukt i år: att jag aldrig kan komma ihåg vilka de är, Aroma är en, så mycket minns jag.

och närmare 25 grader i skuggan. Dante väljer att chilla inomhus, i hans nya favorittillhåll; garderoben.
Matte däremot, har otajmad fådetgjort-knäpp och fnattar upp å ner på vinden och dessutom hugger hon ved.

Att vattna tomaterna verkar väl i allafall vettigt.

PS. Min påskäggsyxa skär som genom smör, ja nästan då, kanske inte riktigt genom ekstumparna.

Lördag och vädret fortsätter att dunka in trepoängare i sommarkorgen.

Livet är lyxigt på fri fot i augusti. Halvan är långt borta en vecka till. Om man jobbar så mycket som han gör, ökar risken för stroke med 33% enligt en nypublicerad studie. Känns ju så där. Tur han får vila upp sig på flighterna emellanåt. Men han är saknad. Imorse när vi kom hem från skogen var det nåt som fick Dante att tro att husse nog var hemma; han skuttade upp på altanen och in, men tji.

Dag ut och dag in tänker jag på min situation: att jag inte jobbar; eller ja: inte förvärvsarbetar. Det lägger en viss sordin även på den allra vackraste augustilördagen. Min hemmafrutillvaro som jag iofs inte har några som helst problem att fylla med verksamhet, kan väl inte fortgå så länge till. De fjuttiga pensionspoängen hänger som ett svart hotfullt moln långt bort vid horisonten på den i övrigt helt molnfria himlen.
Hade trott att jag skulle komma på nåt eller liksom snubbla på nån verksamhet och dra igång något eget, men idéerna lyser med sin frånvaro. Det är nog en å annan i bekantskapskretsen som också bekymrar sig och ganska många som inte fattar varför jag inte fortsätter att "tälja guld med smörkniv" som mäklare. Nu om något när allt säljer sig självt och prisrekorden duggar tätt. Men jag tror mina mäklardagar är över, det finns inget lagom med det yrket. Antingen har man för lite eller alldeles för mycket att göra. Jag saknar inte att komma ut från ett möte, sätta på telefonen och ha arton meddelanden att lyssna av och medan jag gjorde det så fylldes röstbrevlådan på med fyra till... Jag vaknade som mäklare och somnade som mäklare.

Men vad ska jag göra istället? Halvan och jag har diskuterat att skaffa några hyresfastigheter att förvalta, men den idéen är vi inte direkt ensamma om och priserna på flerfamiljshus har också stigit rejält pga ränteläget.

Dante verkar tycka jag är fjantig: jag har ju massa jobb; plocka bajs, klia, leka dragkamp, bära hand godis, fixa nytt vatten.

"Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. "

(En bekant har förlorat en fyrfota familjemedlem. Jag gjorde dumheten att bildgoogla på "död hund", vet egentligen inte varför, men gör för allt i världen inte det.)

Dom får inte komma tillbaka.

Nähä du Dante. Försöka kan du ju, men den här tjejen är ett muskelpaket som hellre vill leka än kela.