Man ska ju inte ropa hej förrän man har bäcken bakom ryggen.

Men;
Det kändes väldigt bra på intervjun och jag fick ett muntligt positivt besked som formellt ska lämnas av högre instans.
Isåfall har jag skaffat mig ett vikariat.
Som vaddå?: Bilden är en ledtråd. :-)

Nu sitter jag här med nyskurad käft, det gäller att ta ansvar för ens tandläkares arbetsmiljö. Synd att jag glömde det igår när jag smällde i mig halva portionen av Halvans vitlöksräkor.

Dumt att det är så dyrt att parkera i centrum. Hm, jag kunde ju faktiskt cyklat. Min tandläkare har så himla många tidningar jag skulle vilja läsa och bläddra i. Man borde komma för tidigt; oj hoppsan, är jag en timma för tidig? Gör inget, jag sitter så gärna här och väntar...

Eller så får jag börja gå till frisören igen. Den här idéen att låta slingorna växa ut och köra au naturel kanske inte var så bra.

Ikväll går sista föreställningen av "Cabaret" på Stockholms stadsteater i Ronny Danielssons regi.
Vi såg alltså näst sista föreställningen igår.
Efter succén med "Chicago" så hade jag nästan elakt höga förväntningar.
Särskilt som huvudrollerna spelas av två i mitt tycke ovanligt trista skådespelare; Linus Wahlgren och Sarah Dawn Finer. Eller i allafall lite tama och bleka, jämfört med Lisa Nilsson och Sharon Dyall som Roxie och Velma. Och Sarah hade nog inte bästa dagsformen; hon lät hes och lite skorrande och ägde aldrig scenen i sina sångpartier. Linus är inhoppare så man får väl ha överseende med hans insats.
Men det är för bullriga och yviga gester i de stora dans- och sångscenerna och konferenciern har förvandlats från elegant dekadens till en pajas i djävulsdräkt.
Men visst, jag hade tillräckligt roligt för att tycka att den var värd en kväll av mitt liv. Och jag fick hjälp att skratta av paret bakom oss som exploderade av entusiasm varje gång Johan Rabaeus entrade scenen.

På vissa restauranger, jag säger inte vilken, men på vissa restauranger med spansk inriktning och vääldigt nära Stockholms stadsteater; så är det bara bordet med unga tjejer som får Ishink till sin cava.

FedEx ringde på dörren nyss.

För några veckor sedan frågade Ma vad jag brukar dricka när jag får en känning av urinvägsinfektion. Och jag svarade förmätet; inget, för jag får inte sånt längre.
Pang!
Igårkväll kom käftsmällen: jag började frysa å huttra och det sved och molade.
När jag var ung kunde jag knappt titta på en kall sten, än mindre sitta på. Jag var tjejen som frivilligt hade mamelucker under jeansen.
Men nu har jag alltså haft fri lejd i flera år. Har trots det alltid haft tranbärsjuice hemma, ifall, ifall. Men inte igår. Det är dumt med en huskur som samtidigt är en väldigt god drinktillsats, den kan då försvinna av en betydligt ytligare anledning än kissfrossa.
Men nu har jag handlat och ska strax krypa ner igen en stund under de dubbla duntäckena jag sov invirad i inatt.

Nån som har nån annan effektiv kur? Man vill ju inte göra bänkgrannarna bakom galna; jag sitter gärna och gungar och vaggar i det här skicket.
Ja, för vi ska förstås på teater ikväll.

Frasvåfflor av den bästa sorten.
Man löser upp jästen i hälften av mjölken och siktar i mjöl och salt. Sen tar man och späder ut smeten med resten av mjölken och det smälta smöret. Sen ska smeten stå i hela två timmar och pösa till sig. Det är viktigt; annars kan det dröja sig kvar en smak av jäst. Blir smeten för stabbig finns det plats att späda med nån extra deciliter mjölk. Man behöver bara pensla järnet med smör före första våfflan. Ingen risk de bränns vid eller fastnar.

Inget vidare LCHF va?
Nej verkligen inte, ännu mindre med hemkokt jordgubbssylt och blåbärssylt.

Men åttiotaggarna var här på besök med snälla dottern. Och de åt som om de glömt bryta fastan under påsken. Pa är torsk på blåbärssylt och Ma på jordgubb.
Snälla dottern behöver nog inte ordna nån kvällsmat i afton.

Våffelrecept finns det väl ett i var familj, minns att farmor gjorde sin smet på vispgrädde, en kompis mamma gjorde äggvåfflor (hu!: frasighet: noll, äggighet: för mycket) och hemma blev det oftast Ekströms pulver; faktiskt helt ok. Men att ha jäst i lärde jag mig av en annan kompis farmor. Samma farmor som torkade sina Moltkepäron i klyftor ihop med kanel; ljuvligt gott.

Och besöket då? Det avlöpte så gott som friktionsfritt. Men Pa fick ungefär tre sylar i vädret. Max. Snälla dottern kör hårt med att fylla i, förekomma och avbryta och han har väl gett upp.

Men våfflor är trevligt och pyssligt, tror det var två år sen sist järnet åkte fram och vi bjöd Halvans indiske kollega med familj på det.