Är inte det typiskt så säg. Japan är ett drömresemål, pga allt. Mat och Tokyo. Maken är osugen. Har de inga andra småsaker ni kan snickla med er hem som absolut inte finns i Sverige. Fräckt nog efterlyser jag souvenirer och wasabi. Trots att jag inte är 12, bara lite äldre. Jag gillar ju manga och tekniktokyo. Töntiga Hello Kitty-grejor och plyschvädkor. Listan är ändlös. Vilken dröm, minus jordbävningar. Ha det underbart innan ni måste lämna, och kom hem hela. Rena är jag inte så nogräknad med.
Vi får väl åka hit nån gång själva då. När makarna kör traktor eller är i Långtbortistan. :-) Halvan skulle mörda mig.
Nu kom den där önskningen om skojiga souvenirer lite sent, men jag ska se vad vi hittar de sista timmarna, vi fick en sen beställning på kökskniv också. Det borde va lätt: du har definitivt rätt profil för japanska prylar. Vi har haft en stående beställning från Mighty Mouse (MM) på Hello Kitty-örhängen där hon är utklädd till jordnöt. Har gått in i varje Sanriobutik, den beställningen har varat så länge att MM själv hade glömt bort den inför denna resa. Hello Kitty för numera en lite tynande tillvaro, här är Mimmi Pigg med sina prickiga rosetter på frammarsch istället.
Skit i Halvan. Vi skulle ju redan vara på andra sidan jorden när han försöker ;) Och så åker vi bara aldrig hem igen? Problem solved?
Alltså bara tanken på att få knata runt i Tokyo är en våt dröm. Och maken vill inte alls, det är verkligen inget som lockar honom. Jag förstår inte verkligen, teknikens urmoderland liksom? Fast de där jordbävningarna är lite bekymmersamma faktiskt.
Hur har man rätt profil för japanska prylar undrar man stillsamt?
Här hittar ni mig i fortsättningen:
www.ohejdat.com
Hoppas jag kommer lära mig hur Wordpress funkar snabbt.
Hejdå Bloggplatsen! Tack för fyra års dagbokstjänstgöring. ...
Det funkar inte att blogga här längre, inte bara foton försvinner utan också hela inlägg. Nyss ett om Pa hos audionomhäxan. Och bloggen tar en massa minne i telefonen.
Hur gör man nu då? Byter bloggplattform på nåt vis, det fattar jag, men till...